En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

En liten krulltottig pappa.

 

 

Tänk att min kloka far varit så här liten! Suttit där framför fotografen i vit skjorta, hängslen

och rutig fluga. ”Nu får du le för kameran Håkan lilla” kanske min farmor sa och skyndade

fram med en kam och rättade till de blonda lockarna. Farfar kanske stod bakom fotografen

och gjorde roliga miner. ”Say cheese!” Pappa log och det blixtrade till.

 

Nu sitter bilden på min vägg i vardagsrummet. På hedersplats över min fina teaksekretär.

Och varje gång jag tittar bort mot den så ler jag och tänker att fy sjutton vad min pappa

är bra. Och fy bubblan vad söt han var som barn.