En blommig tekopp

 

I torsdags packade som sagt jag och Mårten våra väskor och hoppade in i en retroklädd mazda för att susa upp till Norrlands mörka skogar. Och när jag ändå börjat att erkänna mina fel och brister så kan jag väl lika väl erkänna en till. Det känns faktiskt ganska befriande. 

 

På bilden ser ni alltså att jag står med den till helgen uttänkta festklänningen redo vid det röda underverket. Den blå skapelsen råkar vara nyckeln till min nyerkända skavank. Jag är så fasligt dålig på att packa. Det blir för mycket, det blir fel, det blir för oigenomtänkt, det blir helt enkelt galet dåligt packade väskor.

 

Den fyndade blåsan från Myrorna får helt enkelt stå som symbol för mitt bristfälliga packande. Vad var det då som gick snett tänker ni? Jo, jag borde provat den innan medtagandet. Detta eftersom de senaste veckornas marsipangrodor, bakelser, bakisbruncher, och soppluncher satt sina spår på både tuttar och rumpa. För den satans lilla skimrande saken gick knappt att knäppa. Jag försökt suga in revbenen, skrympa ihop brösten, skynkla ihop ryggfettet, ja, göra allt för att dragkedjan skulle nå toppen. Och det gick. Men när dragkedjan dock, mot all förmodan pressats upp och klämt lite skinn på vägen så upptäcker jag att jag förlorat en viktig existentiell egenskap: kan jag inte andas. Eller ja, vi ska inte överdriva. Jag kan andas. Om jag tar små korta andetag, nästan i stil med vad jag tror man kallar hyperventilering. Ställer jag mig dessutom i sidoläge så har mina bröst på något underligt sätt plattats ihop på mitten. Alltså, lite klyfta, sedan platt, för att mynna ut i några slags underbröst. Står jag framifrån hela kvällen så kanske det skulle kunna fungera. Och inte äter något. Kanske undviker att sitta ner. Ingen dans. Inget vin till huvudrätten. Inget kramande av alla fina barn. Inget kramande av Mårten ens. Kanske skulle jag inte ens kunna räcka fram handen och hälsa på alla hans släktingar. När jag testar och vevar lite med handen framför spegeln hör jag hur något knarrar till under armen. 

 

Som tur väl är, som den dåliga packare jag precis utnämnt mig själv som, så hade jag packat ner en extra klänning. Nämligen den här. Inte lika festlig. Inte den jag tänkt mig. Men halleuja jag kan andas! Till och med snurra runt ett varv. Inget knarrar i sömmarna, inga hyperventileringsväsande och när jag testar sträcka fram handen så är det enda jag märker att jag inte rakat mig under armarna. Ett ytteproblem alltså. 

 

Tacka vet jag för klänningar man kan andas i. Till den matchade jag med för trånga, trasiga strumpbyxor och skor vars klack gick av så fort jag hälsat på Mårtens alla nio fastrar och farbröder.