En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

Ett hjärta med tillhörande kropp.

 

Just nu är jag bara ett stort hjärta med tillhörande kropp. För att ni är så förbaskat fina. Jag får VÄRLDENS finaste mail och ni ska veta att jag faktiskt gråtit en skvätt över en del av dem. Samtidigt har jag dåligt samvete för att jag inte hunnit svara på en del. Jag läser ALLT och önskar att jag kunnat klyva mina fingrar till dubbelt så många och sätta turbomotor min semesterdästa hjärna. Men jag uppskattar i alla fall dem väldigt mycket. Och jag ska svara så fort jag får tid. 

 

Sedan vill mitt stora hjärta till skalle också säga att FAN vad glad jag blir när ni knackar mig på axeln och frågar ifall jag är jag och sedan ger mig en kram och säger att ni läser min blogg. Det hände i helgen och jag blev förbaskat skitglad. Så himla roligt. 

 

 

 

 

 

Ha en fin måndag och ja, kärlek för fan. 

 

Åh, alltså, jag tänkte knacka dig (?) på axeln för några dagar sedan, men sedan visste jag inte om det var du och fegade ur. Syns du ibland i Björkhagen, tro? Det får bli en digital klapp på axeln nu istället. Hej, jag läser din blogg, och den är så himla bra!