En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

Jävla the-ring-tjej försvinn!

 

 

Jag måste göra ett erkännande. Ett bekännande. Jag måste berätta sanningen. Ett faktum.

 

 

Jag är en livrädd liten lort. 

Skitskraj. 

Förbenat vettskrämd.

 

 

 

 

När jag var liten var jag med i något som hette Strövarna. Som scouterna ungefär fast via Frilufsfrämjandet. Och inte lika scarfsigt, Moonrise Kingdom-igt och proffsigt. Min mamma var en av ledarna och alla mina vänner från klassen var med. Vi brukade åka ut till en stuga som ligger ute i skogen och övernatta. En röd stor villa med ett rum som var låst och som man inte fick gå in i. Det berättades att det var en man som bott där innan. Som hängde sig i källaren. På skakiga ben och med bultande hjärtan gjorde vi upptäcksfärder nere i stugans nedersta och det slutade varje gång med panikklapprande fotsteg upp för trappan och kvävda skrik av skräck. Hade inte någon sett blodspår så var det någon lapp den döde författat. Och ibland var det till och med någon som sett en människokropp hänga från taket. Och jag var så JÄVLA rädd. Efter detta kunde jag absolut inte gå in i stugan själv. Jag kände i hela min kropp att det var något som inte stod rätt till. Stugan andades ondska. Så när vi stod ute och grillade kålbullar och någon frågade ifall jag kunde gå in i den tomma stugan och hämta ketchupen eller saltet så försökte jag undkomma in i det sista. För jag vågade inte gå in i stugan själv. Jag var så förbenat jäkla skitskraj. Och om det någon gång hände att jag var tvungen att gå över tröskeln alldeles själv så spang jag likt ett jagat rådjur upp för trappan, förbi det låsta rummet och in till min ryggsäck. Grabbade tag i den där tingesten jag tydligen behövde och kastade mig ner för trapporna igen. Ut genom ytterdörren. Stannade när jag kommit på lagom avstånd. Andades. Och värre var det såklart när det blev mörkt. När man inte kunde se konturer. Jag låg i sovsäcken och hörde skrammel från undervåningen. Drömde om gastar som satt vid träborden och väntade på att jag skulle bli kissignödig och behöva gå på toaletten. Jag skulle aldrig, ALDRIG komma på tanken att gå på toaletten själv. Nej, då fick jag väcka mamma och ta med henne som sällskap. 

 

 

 

 

 

Vad vill jag nu komma till. Jo, jag vill säga det att jag upptäckt at jag fortfarande är lika rädd. Förbenat skitskraj. Jag som trodde den var borta. Jag har bott inne i stan så länge nu med folk omkring mig och ljus överallt. Jag trodde att den där uppjagade känslan och alla de där i mitt huvud skapade skräckscenariumen bara var en barndomsgrej. TILLS JAG FLYTTADE UT I SKOGEN TILL TÖRPET. 

 

Fan också. Jag är ju livrädd här ute. När det blir mörkt och det är dags för mig och Mårten att skrida till vårt tvättdon deluxe och kvällstvaga oss så börjar mitt hjärta bulta. I mitt huvud börjar alla skräckfilmer jag sett rulla runt runt. The-ring-tjejen är den värsta. Den filmen förstörde mig. Den där jävla spökflickan med det svarta långa håret som krokigt klättrar ur brunnen och mot den knastriga teveskärmen, ja, hon tog bort all min trygghet. Med krökta leder klättrar hon över kanten och kommer till stående på ett halv ögonblick. Sedan börjar hon gå mot mig. Ryckigt och med huvudet nedböjt. Från håret droppar det vatten och jag backar förlamad med min tandbortste i mungipan. Tar tag i trappan med den fria handen och kastar mig upp för den. Stänger dörren till vårt sovloft men jag vet, jag vet, JAG VET att ingen gisten jävla törpadörr i världen kan hindra henne. Inget kan hindra the-ring-tjejen.

 

 

Så här tänker jag. När jag står och i godan ro vill borsta mina tänder och drömskt titta ut över skogen och ängarna. Med fågelkvitter i öronen och barr under tårna. Det skulle ju kunna vara ett så fint ögonblick. Helt fantastiskt. Men så hör jag kluckandet från brunnen bakom mig och hon är tillbaka i mitt huvud. Jävla the-ring-tjej. FÖRSVINN. 

 

 

 

Alltså fyfan.. Jag kunde inte läsa allt det där för att jag HATAR den där The Ring-tjejen. Såg filmen när jag var 11, idag är jag 21 och den har förstört mig för livet. Tänker alltid på den där äckliga tjejen när jag är ensam i mörkret. Gick en reklam på MTV förut för typ någon energidryck som var The Ring-inspirerad med tjejen sittandes på en stol i ett rum så var det plötsligt en apa istället i slutet. Jag fick PANIK och började hyperventilera och trodde att japp, nu kryper hon ut ur TVn. Blundade och höll för öronen och såg ju aldrig att det var en apa.

Här är den! http://youtu.be/JLgeBhcjaH8

Heheheee... The Ring är den VÄRSTA filmen jag någonsin har sett.
Precis när jag sett den första gången var vi i Danmark och bodde på vandrarhem. Jag fick sova i någon slags extra säng och precis ovanför hängde det en TV-jävel. Sov inte en blund den natten kan jag lova...

Du är inte ensam om det där. Själv har jag alltid varit mörkrädd och såg Indian-Joe från Huckleberry Finn i min körbärskjol som hängde på barngriffeltavlan på natten och när jag blev lite äldre såg jag Roman Polanskis Repulsion och då blev det ännu värre. Mörkrädsla har på något konstigt sätt blivit hopkopplat med ålder. Inte har man väl varit med om FÄRRE otäcka saker när man blir äldre?

amen sistah! är mörkrädd så det förslår! tänker på allt man inte ska tänka på när det är mörkt, man är ensam och huset knarrar lite för mycket. kött. fy. fan.

förresten, kommer till "hipsterkonst"-inlägget varje gång jag ska gå in på din blogg genom bloglovin, är det meningen eller äre nå knas?

Jag är precis likadan! Så fort mörkret täcker himlen över den där sommarstugan känns de fem metrarna till utedasset som världens läskigaste grej!

Haha jag är uppvuxen på megalandet mitt i skogen (närmsta grannen 1 km bort), så som liten var jag supertuff ALDRIG mörkrädd, det har kommit med åren. Det har hänt att jag har varit sömnlös nästan hela nätter och har t.o.m. varit nära att ringa pappa mitt i natten - 23 år gammal!

Mamma har fått lugna mig med att om det finns spöken så måste de ju vara snälla, annars skulle de ju ha gjort nåt dumt för länge sen. Och det är ju faktiskt sant.

Sett kanske sju minuter av the ring pga kudde framför ansiktet de andra helvetesminuterna men lyckades pricka in att se de läskigaste scenerna, t ex den när hon kryper ut från teven. Får ont i magen av att bara höra filmens titel..

För övrigt åkte jag bil med min svägerska Elin O i helgen och vi kom fram till att jag gillar din blogg jättemycket och att hon känner dig. Blev typ starstrucked på avstånd och bad henne hälsa dig detta. Men roligare att kommentera det i bloggen ju :) keep up!

Känner igen känslan!:D .. Härlig blogg! Underbart dock att flytta ut sådär i skoga och gillar tvättdonet btw! :)

Jag har INTE sett the Rinskall tydligen inte göra det heller :Pg,

Är också en livrädd liten lort. Efter att ha plågat mig med adrenalinhärliga skräckfilmer så har jag sen många år tillbaka sagt ett strängt NEJ att se fler. Det är helt onödigt med tanke på hur dom aldrig försvinner ur huvudet när man är ensam i mörker. Aldrig mer vill jag se något sånt där hemskt.

Åh, Emelie! Jag kommer precis ihåg rädslan av att vara i den stugan. Men ändå längtade man i veckor efter att det var dags för övernattning. Den panikkänslan som infann sig i kroppen när man insåg att man tvungen att ta löpet upp för den knarrande trappan för att hämta den otroligt viktiga saken som låg vid ens luftmadrass. Och när vi vaknade på morgonen och någon sa att det hade skramlat i köket under natten. Det gjorde ju inte saken bättre att vi skrämde upp varandra. Men kul hade vi! Härliga barndomsminnen! Hoppas allt är bra med dig! KRAM

Hahhaa den filmen ja, gissens va ful jag var där! Hahhaha, sjukt kul! Peruk hade jag också på mig, och läppstift över hela munnen! Släng aldrig den filmen! Ja, vi hade exakt samma känsla. Kom ihåg att vi t o m hade parkerat våra madrasser tätt intill varandra för att vi inte skulle vara totalt tokrädda! Minnen!

Haha! Då ska du testa att vara uppväxt på landet, minst 2,5 km från all civilisation och lida av obotlig mörkrädsla. I somras var jag för första gången (vid 22 års ålder) tvungen att sova ensam där ute utan varken vänner eller föräldrar som sällskap. Låste in mig själv på mitt rum.
Min pojkvän var dessutom på exkursion i våras i tio dagar och lämnade mig ensam i vår trea, vilken blev MYCKET större och mörkare på nätterna än vanligt. Speciellt eftersom vi just hade kollat igenom Hanibal - den nya serien. Usch :D

Jag ställer mig i ledet bland livrädda lortar. Ändå envisas jag med att kolla på skräckfilmer. När min man åker iväg på affärsresor som innebär att jag måste sova själv i huset, så ser den ut som en upplyst tivoli.

Kolla in denna youtube länken: http://www.youtube.com/watch?v=7N5OhNplEd4

Jag hade definitivt inte velat vara en av de personer i hissen som utsätts som för en sån prank.