En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

Gå samma promenader jag gått tusentals gånger fast med ett annat hjärta.

 

 

Nu ska jag sätta mig på tåget mot smålands mörka skogar. Mot Växjö mer bestämt. Min hemstad och födelseort. En stad som säger sig vara Europas grönaste stad. Ett påstående som jag inte vet om det är sant eller falskt. Eller vad det grundar sig på. Men grönt som fan är det tydligen. 

 

Jag ska umgås med mamma, pappa och bror. Pussa på min hund som tappert hänger kvar i livet trots ålderns hösterusk. Träffa Mormor. Farmor och Farfar. Gå på min kusins student. Stå på skolgården och se alla studenter springa ut. Gråta en skvätt. Förmodligen en stor skvätt. Gå på loppis. Rida islandshäst. Sitta i mitt tonårsrum och glo i väggen. Förmodligen känna samma ångestkänsla som jag kände då. Kastas tillbaka liksom. Jag gör alltid det när jag är hemma. Titta på knastriga VHS från när jag var barn. Bli otroligt sentimental. Gråta en skvätt. Tänk att jag varit så liten och knubbig. Så vithårig. Och tänk vad fint när pappa håller mig i sina brunbrända armar. Lipa. Gå på Psykjuntan med mamma och pappa. Gå samma promenader jag gått tusentals gånger fast med ett annat hjärta. 

 

 

 

 

 

Inse att jag inte har några vänner kvar i den stan och att mitt hjärta är någon helt annanstans. Längta tillbaka till Uppsala. Kasta mig på tåget. Och åka HEM. 

Å så fint skrivet! Och jag känner igen mig i alla de där känslorna, om än inte exakt i aktiviteterna. Det är alltid härligt att komma hem, även om man inte är samma själv. <3

Hej! Jag älskar din blogg! Och jag tycker snurrarna i ditt hår är jätte fina. Så jag undrar om du kanske vill dela din hemlighet om hur du gör när du gör snurrarna i håret? :)

Din blogg är så fin och jag blir så glad varje gång jag ser att du har uppdaterat den ^-^

Gud vad kul att du är född i Växjö! För här bor jag nämligen, hade ingen aning om detta, supernice att en av ens idoler föddes is samma stad som en själv.
Känner lite igen mig i de där känslorna du beskriver, men jag vet inte, varje gång jag kommer till något nostalgiskt ställe så får jag alltid någon mjuk känsla i magen och blir alldeles luddig i huvudet och det gillar jag verkligen!

Hoppas du får en fin tid i Växjö :) Ta hand om dig!

Men precis så är det ju. Jag blir så otroligt rastlös när jag åker hem-hem igen, det är precis som att en blir arton år igen och livskrisar precis som en gjorde då. Längtar bort direkt. Fast sedan är det ju alltid superfint att äta mammas mat igen, haha.

Hoppas du får det hur bra som helst! Och jag tänker hålla tummarna lite i smyg för att jag springer på dig på växjös gator, kan vara fint att få berätta för dig hur otroligt BRA du och din blogg är in person också tänker jag, och inte bara genom internet.