En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

När saker tar slut skär det i huden.

 

Du öppnar skåpet i köket och blir stående. Stilla. Du böjer dig ner och plockar fram stavmixern med tillhörande matberedare. Tittar på mig. Frågande. Lidande. Hopplöst. "Du får ta den..." jag drar ut besticklådan bara för att. Bara för att göra något. Trots att jag vet att alla gafflar, skedar och knivar är mina. "Men, jag köpte den ju till dig." Du lägger ifrån dig den på bänken. Jag tittar ner i mattan. Upptäcker en bit gurka. En rödvinsfläck. En bit av trät som fattas. "Nej, men du får den." Jag går fram till skåpet och rotar fram resten av delarna. Locket. Manualen. Något jävla munstycke. "Ta, den bara." Jag blir irriterad. Irriterad på situationen. På dig. På mig. På oss. På stavmixrar. På saker som tar slut. Mixrar som bara är en och som inte går att dela på. Irriterad på att nu kommer jag inte ha någon mixer. Irriterad för att jag vill ha den men ger den till dig. Bara så där. Irriterad på att du tar den. Packar ner den i lådan där dina tallrikar ligger. Ditt durkslag. Din stekpanna. Öl-öppnaren och så ljuslyktan som jag älskar. I en flyttlåda från Clas Ohlson. 

 

Du tar ner din tavla från väggen. Ställer den lutad mot väskan med alla dina skjortor. Som jag tvättat. Som jag borrat ner ansiktet i. Som jag gått runt i med ingenting under. Sådär som i film. Med rufsigt hår i en knut och utan smink. Då sa du att jag var det vackraste du visste. 

 

Du tar ditt täcke från sängen och två av kuddarna. Så att allt blir halvt. Skevt. Ensamt. Du tar din koffert som vi köpte på en marknad i Budapest. Du tar alla dina böcker så att hyllorna blir tomma. Hela Stad-serien av Per Anders Fogelström. Jag tänker att jag kommer att sakna Emelie och Henning. Alla sorgliga fattiga arbetare. Sedan tänker jag att jag måste beställa böckerna på adlibris. Nu direkt. Direkt. Direkt. För att göra det helt igen. Göra det komplett. Mindre tomt. 

 

Sedan sätter du dig i soffan och vi delar på en lättöl. Stirrar mot teven som står på mute och jag tänker att jag är glad att den är min så att den kan stå på när jag är hemma själv. Det blir inte lika tyst då. Sedan gråter vi båda två och jag kommer på mig själv med att titta mig omkring. För att hitta något annat som är ditt. Vi pratar om att saker tar slut och om hur det skär i huden. 

 

Du reser dig och tar på dig dina skor. De som jag älskar. Ökenkängorna med lagom slitage. Och så jeansjackan. Mössan. Du tar din nyckelknippa från spiken på väggen och det gör så jävla ont så jag tror att jag ska dö. Samtidigt som jag vill att du ska gå. För att jag inte orkar mer. Du måste gå nu nu nu nu och låt tiden gå gå gå gå. För den läker inga sår men den gör att det blir lättare. 

 

Du går. Jag låser. Sätter på ljudet på teven. Sedan blir jag sittande och tittar på dina lådor och på dina väskor. Undrar vart den där jävla stavmixern är. Vill ta tillbaka den. Hatar den. 

 

 

Hatar saker som tar slut.

 

 

Så sjukt träffande, rörande och bra skrivet. Herregud. <3 Du är en fantastisk kvinna

<3

Åh. Det skar lite i mig när jag läste det där.
Vet hur du känner det, åtminstone kan jag relatera.
Att göra slut är för jävligt. Men sen blir man lite bättre. Men jag hatar att dela upp saker.

Åh. Det skar lite i mig när jag läste det där.
Vet hur du känner det, åtminstone kan jag relatera.
Att göra slut är för jävligt. Men sen blir man lite bättre. Men jag hatar att dela upp saker.

Usch, vad jobbigt :(. Jag vet hur det känns. Jag och nin pojkvän gjorde slut i somras, efter 7 år. För att han aldrig ville ha barn. Det kändes så fel, att göra slut bra för några barns skull som inte finns eller som jag one vet om jag någonsin ville ha. Vi grät så ofantligt mycket ihop. Hela jag var som ett öppet sår hela hösten. Det gjorde så förbannat ont och överallt fanns minnen ifrån honom. Jag trodde aldrig att det skulle gå över och jag slutade att äta, och det lilla jag fick i mig spydde jag upp direkt igen. Men det gick över, fast fortfarande kan jag känna en sorg över att det fina som vi två delade inte finns mer.

Usch, vad jobbigt :(. Jag vet hur det känns. Jag och nin pojkvän gjorde slut i somras, efter 7 år. För att han aldrig ville ha barn. Det kändes så fel, att göra slut bra för några barns skull som inte finns eller som jag one vet om jag någonsin ville ha. Vi grät så ofantligt mycket ihop. Hela jag var som ett öppet sår hela hösten. Det gjorde så förbannat ont och överallt fanns minnen ifrån honom. Jag trodde aldrig att det skulle gå över och jag slutade att äta, och det lilla jag fick i mig spydde jag upp direkt igen. Men det gick över, fast fortfarande kan jag känna en sorg över att det fina som vi två delade inte finns mer.

Kramar!

gråter tårar.

Stor kram, Emelie! Så fint skrivet! <3

Vilket väldigt fint formulerat inlägg med hög igenkänningsfaktor. Känns som jag är tillbaka där och då är det ändå snart 2 år sedan.. Fy fan. Stor Kram

Snart är du i Stockholm och får börja om. På riktigt! <3 puss!

Snart är du i Stockholm och får börja om. På riktigt! <3 puss!

Snart är du i Stockholm och får börja om. På riktigt! <3 puss!

Känner igen mig. Finns inga ord egentligen, så styrkekram är allt ja kan ge.

<3 <3 <3

Skickar massa styrkekramar! Och tillåt dig själv att vara ledsen, det kan behövas <3

Vad fin du är som delar med dig, även om det kanske inte bara var för vår skull. Kram.

Sitter på golvet, på den persiska mattan i min lilla lya här i Göteborg. Inser att det inte finns någon annanstans i världen jag hellre skulle vilja vara än hos dig, bredvid dig. hållandes i din hand och gråta, skratta och göra allt det vi gör så himla bra tillsammans - 1 kärlek min finaste vän!

Stor kram från din nya granne två trappor upp. I sommar får vi dricka bubbelrosé på Gröndalsklipporna och titta på hur himlen blir skär.

Massor av mentalkramar till dig. Otroligt vackert skrivet. Du fixar detta. Kram

<3

Åhh... det skär i hjärtat!! Hoppas livet känns lite bättre snart!!! Kram <3

Åhh... det skär i hjärtat!! Hoppas livet känns lite bättre snart!!! Kram <3

Så himla fint att skriva så ärligt om en smärta som så många kan relatera till, men inte törs prata högt om. Sorglig, men vacker text. Lycka till vidare stärka kvinnomänniska.

Fint! Jag tänker på er. Kram!

Så trist, kjære fine deg. Det er heilt jævleg å vere midt i det og vite at tid er det einaste som hjelper. (Sjølvmedisinering gjennom musikk er eit ok tidsfordriv)
<3

jag är precis där du är. fast det var jag som flyttade ut, till en ny lägenhet som inte är hemma.
en sekund om dagen vet jag att det var ett klokt beslut och resten av dagen undrar jag vad fan vi håller på med och smider planer på hur jag ska få honom tillbaka. trots jag vet att det är över. så svårt att acceptera men jag är också där du är. det gör ont men en millimeter mindre ont när man inser att man inte är ensam.

p.s när jag gick tillbaka för att lämna nyckeln smög jag inte och stal min stavmixer. världens fluffigaste badlakan. nu är det mitt igen. mvh / person med dålig karaktär

tusen kramar, underbara emelie!

jag kan bli din nya kompis när du flyttar till sthlm om du vill. Kramar.

Kramar till er båda från oss!