Blåbär och hallon. Och kloakvatten. (Inlägget som jag tänkt skriva så länge men inte vågat)
Jag har tänkt att skriva detta inlägg länge. Eller, egentligen har det varit skrivet i nästan ett år men jag har inte vågat trycka på posta. Det har legat där under utkast och klickats på ibland. Skrivits om. Raderats. Skrivits om igen. Lästs igenom. Stängts ner. Varit nära på att postas. Varför? Varför kunde jag inte bara svara direkt på frågan från er för ett år sedan när jag bestämde mig för att försvinna från internet, eller ja, civilisationen, för ett tag? HUR MÅR DU, EMELIE? VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT? Inget svar. Varför?
Därför att det känns för personligt. Som att jag är svag. Galen. Ångest. Ångest. Ångest.
Men nu bara gör jag det. För att ha det gjort. Eventuellt för en förklaring till framtida bortfall och knapphändiga svar. Nu när det ändå är på tapeten. Nu när Aftonbladet skriver om det. När Kawa Zolfgary skriver om det. När kända kulturpersonligheter väljer att avsluta sitt liv på grund av det. Överallt och hela tiden.
”Min ångest tillhör inte den chica existentiella kulturångestgenren. Min ångest är verkligen inte klädsam. Den genererar inte stor poesi och passar dåligt ihop med rödvin och sociala sammanhang. Min ångest kryper på alla fyra och slår huvudet i golvet. Bang bang tills blodet kommer. Min ångest stoppar fingrarna i munnen nästan av sig själv tills de välsingnade spyorna befriar och kroppen blir stilla och slak och munnen smakar beskt och surt och det är illande gult i klosetten och naglarna river och klöser och blodet kommer.”
Det är höst. Allt är rött. Orange. Lite grönt. Kallt och varmt. Blåsigt och stilla. Sådant där höstväder som man inte blir riktigt klok på. Sådär så man fryser på morgonen och svettas på dagen. Vantar som åker på. Som åker av. Som tappas bort. Paraplyn som fälls upp. Fälls ner. Går sönder. Försvinner.
Jag vaknar tidigt. Klockan är bara fem. Det har blivit så nu. Jag som alltid önskat att jag vore morgonpigg. Nu är jag det, och vill inte alls. Vill bara somna om och glömma. Fast det bästa med hela dagen är de där första 30 sekunderna. Den där stunden när jag slår upp ögonen och inte vet vart jag är. Vem jag är. Hur det är. Sedan slår det emot mig som en hård smäll. Inte smygande och stegvis. En knytnäve rakt i ansiktet och det är då jag kippar efter andan och känner att jag faller och magen krampar krampar krampar. Ibland får jag inte ens de där 30 sekunderna. Ibland vaknar jag med ett ryck, ett skrik eller genom att i panik sätta mig upp i sängen. Sedan gråter jag hysteriskt och du får hålla om mig. Men det hjälper inte. För inget hjälper. Ingen kan hjälpa mig ur min egen kropp. Hjälpa mig från min egen ångest.
Sedan spenderar jag dagen på mattan i vardagsrummet. Eller på toaletten med kinden mot toasitsen. Kanske äter jag lite yoghurt. Fast det knappt går. Kanske diskar jag. Ibland tittar jag på teve. Men allt som oftast går jag långa promenader med P1-dokumentärer i öronen. En varg söker sin podd. Alex och Sigge. Radioteaterbiblioteket. Vad som helst. Bara det inte blir tyst. Så jag slipper att tänka. Oftast får jag vara ifred just då. På mina promenader med andra röster i öronen. Men ibland kommer dem. Panikattackerna alltså. Det bara händer. Allt snurrar. Jag blir medveten om att jag kommer att dö. Att jag kanske gör det nu. Att alla jag älskar kommer att försvinna. Att tiden går utan att jag kan hindra den. Att allt är förgängligt. Att denna dagen kommer försvinna. Liksom nästa dag. Och nästa. Och alla kvällar därefter. Tills jag tar slut. Och vad väntar då? Ett svart mörker. Ett ingenting. Att inte existera. I all evighet. Och hur lång är all evighet?
När jag kommer hem från promenaden slänger jag mig på mattan i hallen och gråter. Utan att ta av mig jackan. Eller skorna. Jag får snor i munnen. Tårar i näsan. Sedan somnar jag.
När jag vaknar har jag trasmatts-ränder på kinderna. Du sitter böjd över mig och säger att du bokat ett hotell. Att jag behöver komma bort. Sådär som på filmen "Hotell" med Alicia Vikander. Så vi åker och alla träd är smärtsamt fina. Liksom skärgården och frukostsalen med spröjsade fönster ut mot vattnet där Silja Line-färjorna går. Jag äter vaniljyoghurt med färska bär och tittar på alla människor som myser i solskenet och bläddrar i sina tidningar. Allt är så likt Solsidan. Vitt ljus mot pastellfärgade skjortor. Och så jag. Som bara vill skrika. Jag springer tillbaka till hotellrummet och spyr upp yoghurten i toalettstolen.
Blåbär och hallon. Och kloakvatten.
Du bär min väska till busstationen och jag gråter i ditt knä hela vägen hem. På tunnelbanan. På tåget. Sedan följer du mig från stationen upp till det inglasade huset vid slottet och jag får sätta på mig en vit landstingetrock och svara på frågor om varför, hur, när och vart. Mina knän är lila och jag når inte ner till linoleumgolvet nedanför. Det finns inga plastpåsar i soptunnorna, inga slangar i badrummet, inga piggar i servetthållaren. Bara tårar och folk i gröna kläder. Jag får sova på en brits och varje timme kikar ett huvud in genom ljusspringan i dörren. Jag låtsas sova. Sedan gråter jag.
Mina tårar. Mina jävla tårar. Ångesten som i vätskeform lämnar kroppen. För att min ångest kväver mig. Gör att allt känns meningslöst. En mörk ridå ligger framför allt som betyder något. Och jag vet inte om jag kan förklara det för någon som inte upplevt det själv. Om jag kan förklara det för mig själv ens. Men jag vaknar på morgonen och gråter för att det är morgon. För att jag inte orkar ta mig igenom ännu en dag. Längtar till kvällen när jag får sova igen. Vila ifrån mina tankar. Jag kan inte äta. Inte läsa. Inte skriva. Inte lyssna. Bara ligga i min säng och stirra i taket. Med huvudet i en svart bubbla och ett monster som river i min mage. In mot hjärtat. Krafsar på lungorna. Sticker hål på magsäcken. Knyter ihop tarmarna till ett nystan och kramar. Kramar. Får mig att skrika. Först ett ihåligt skrik. Sedan ett utan ett ljud.
Jag har gått igenom två depressioner som jag aldrig trodde skulle gå över. Men det gjorde dem. Den första när jag precis flyttat till Uppsala och den andra när jag var på väg därifrån. Jag minns på dagen när det andra svarta släppte och jag skålade i bubbel och grät för att jag kände en liten liten känsla av entusiasm i magen. Jag kände en förhoppning inför något. En värme. En känsla. Bara något. Något ljust som det svarta inte lyckades mota bort. Halleluja!
Nu lever jag med min ångest varje dag men jag har lärt mig hur jag ska hantera den. I alla fall så gott det går. Genom terapi och med medicin. Och jag vill bara att du ska veta att du inte är ensam och att det kommer att gå över. Även ifall det mitt i känns som om det aldrig kommer att göra det. Även fast psykologens malande ord snurrar framför ögon som inte ser och öron som inte hör. Även fast du vill ta det där "det kommer bli bra" och köra upp det någonstans. Det blir bra och våga våga våga ta kontakt med en psykolog. Åk till psykakutmottagningen, bara gör det. Du är inte ensam för det finns så många som kan hjälpa dig. Jag lovar.
Så. Nu var det gjort. Hua.
vilket mod och vilken styrka det finns i dig som vågar dela med dig av detta, blev berörd till tårar!
En stor kram till dig från djupet av mitt hjärta! <3
så himla modig. ta hand om dig! många många kramar
Det låter så dumt när jag läser att jag skriver att jag blir glad av att du har det såhär.
Men det blir jag. Jag blir inte glad för att du har ångest, men jag blir glad för att jag känner igen mig. Jag känner igen mig i varje ord du skriver, i varje mening, varje litet andetag som du bildar till meningar på min skärm.
Jag har under i princip hela mitt liv haft det som du beskriver det. Ibland bättre och ibland sämre.
Jag har hört "det blir bättre" "det går snart över" tusen gånger och blivit så arg för att ingen har förstått att det inte alls hjälper i den sekunden att säga att det blir bättre.
För någon dag sen när jag mådde förbannat dåligt läste jag igenom några gamla inlägg på din blogg och blev så sur för att du var så perfekt. Ditt utseende är något av det vackraste som finns, du har en fin attityd, ett vackert leende och det känns som att du är minst lika bra i verkligheten som på din blogg.
Jag blev så arg för att du blev ännu en av mina idoler som var helt perfekta och panikfria.
Så det är därför jag blir glad, för att nu vet jag att även perfekta, vackra, bra och urhäftiga människor som dig känner och har det som mig ibland. Och det känns inte så jäkla ensamt längre. ♥♥♥♥♥
Tusen miljarder kramar till dig Vackraste Emelie.
Jag tänker på dig.
Tack för att du skriver om de här. Tack för att du och Kawa skriver om de. Jag törs inte, en möter folk ibland som berättar hur de brottas med ångest och jag skulle kunna säga "jag vet hur det är" Men jag gör inte det. Jag gör det inte för jag är rädd, att bli behandlad annorlunda eller att det ska vara till min nackdel. Jag önskar jag vågade för om alla pratade om det skulle det inte längre vara så skamligt. Tack!
Tack för detta inlägg!
Idag kan jag bara känna igen mig i det du skriver, tyvärr. Men jag vet att nästa gång som allt kaosar kommer detta inlägg hjälpa mig att inse att andra känner precis så som jag gör och att det kommer gå över. När en är mitt inne i det svarta och inte inser att det finns så sjukt många fler som känner som jag gör och att det faktiskt kan vända så kommer detta inlägg vara en stor tröst. Tack, tack och tack för det fina Emelie! Tusen kramar och pepp! <3
Tack. Tack tack tack för att du skrev detta. Precis vad jag behövde läsa ikväll <3
Du är inte ensam. Även fast jag vet att det är så det kan kännas ibland. Tack för dina ord.
Du är så fantastiskt stark som delar med dig av detta Emelie! Och att du gör det är en så viktig sak. Det är så viktigt för andra som mår likadant att höra sina egna känslor genom någon annan. Det skapar gemenskap som en så väl behöver i de mest svarta stunder. Men det är också viktigt för de som inte upplevt det att få läsa om hur det känns. För att en under paniken ska mötas av så mycket förståelse som möjligt.
Jag hoppas även du mår bättre av att ha vågat välja att klicka på publicera!
<333
Det är så skönt att veta att en inte är ensam om den stora avgrunden som finns i kroppen, och att det går att överbrygga den. Denna höst är de två år sedan min avgrund öppnades. När jag ser tillbaka på dessa år ångrar jag att jag inte sökte hjälp tidigare, att jag skämdes och inte tyckte att jag förtjänade hjälp, eller något över huvud taget. Nu mår och vet jag bättre, men jag kan aldrig riktigt slappna av, av rädsla att trilla ned igen. Dock hjälper det med öppenhet, att vi är ärliga med känslor och tankar. Kram
Emelie! Stort och fint att du berättar. Ju fler som vågar tala om det som faktiskt är så vanligt, desto mindre hemskt för den som drabbas och känner att livet svartnat och att ingen annan nånsin kan förstå.
Åh. Kära du, tack för att du öppnade det svarta hålet och pyste ut åt oss. Det är mycket som jag känner igen, och tidigare aldrig känt igen. Den där ensamheten, du vet, som man inte vill betunga någon med. Så tack, tack, tack för att du delar med dig!
Jag lever med en person som har ångest, min sambo. Så även om jag själv aldrig haft det så finns det väldigt nära mig. Jag vill inte tycka synd om oss som inte har ångest, men det är svårt att förstå en ångestperson och det är svårt att leva med en ångestperson. Man känner sig så hjälplös när man vill göra allt för hen i världen men inget går att göra. Jag kan inte ens få min sambo att gå och prata med någon när det är som värst, även om han själv vet att det nog vore bra. Det är en så fruktansvärt svår och komplicerad sjukdom, som kan slå till helt plötsligt av ingen direkt anledning och försvinna lika mystiskt. Livet är bra komplicerat och orättvist.
Kram på dig <3
Jag lever med en person som har ångest, min sambo. Så även om jag själv aldrig haft det så finns det väldigt nära mig. Jag vill inte tycka synd om oss som inte har ångest, men det är svårt att förstå en ångestperson och det är svårt att leva med en ångestperson. Man känner sig så hjälplös när man vill göra allt för hen i världen men inget går att göra. Jag kan inte ens få min sambo att gå och prata med någon när det är som värst, även om han själv vet att det nog vore bra. Det är en så fruktansvärt svår och komplicerad sjukdom, som kan slå till helt plötsligt av ingen direkt anledning och försvinna lika mystiskt. Livet är bra komplicerat och orättvist.
Kram på dig <3
Tack Emelie
Jag ligger här och är sjukskriven, med en fyra månaders bebis. De säger att det är förlossningsdepression. Något av det skämmigaste. Liksom jag kan inte ta hand om mitt barn, är känslokall och knäpp. Och jag vet ju att jag stångats med ångest och panikattacker långt innan jag fick barn utan att våga då hjälp. Ringt till vårdcentraler när jag inte kunnat gå till jobbet, men inte vågat gå dit när jag fått en tid. Så det känns bra att jag äntligen brakade ihop, kanske kan jag få riktig hjälp den här gången och inte som alltid, skrapa ihop mig själv som en trasig tillbringare och limma lite och häla saft i, för att vänta på att läckandes blir för stort och att allt sakta ska gå sönder igen. Jag tror vi är många. Tack för att du finns.
Du är så modig som vågar berätta!
Och jag säger som de andra, tack för det här inlägget! Du visar att det finns hopp där ute, för de som kanske inte riktigt är där ännu och förstått det än!
Kram på dig!
t a c k som delar. du är modig! skickar en stor varm systerlig kram till dig.
<3
Hatten av för dig! Jag bugar, bockar och är så jäkla stolt över att du vågar sätta ord på det jobbiga. Så många som finns därute som inte förstår vad som händer, får panik bakom huden, skäms för att inte klara av situationen själv, skäms för att gå till psykakuten (har själv varit där) och bara säga att nä, jag orkar inte mer. Försöka förstå att den här världen egentligen inte är till för att man ska klara allt själv.
Men för att förstå att man inte är ensam så behövs det sådana människor som du, som vågar dela med sig. Alltså, heja dig Emelie.
Stor kram och tack för att du vågar vara människa.
Vilket fantastisk språk. Tack!
Känner igen mig i din historia och har efter tio år av terapi äntligen kommit ut på andra sidan. Livet har aldrig varit så vackert som nu. :)
Du är stark! Kramar
jag skulle iofs aldrig rekommendera någon att åka till psykakuten i sthlm, men det är min åsikt.
bra skrivet annars.
Känner igen mig i så mycket av det du skriver. Du är så stark som tryckte på posta-knappen och det betyder så mycket för människor som känner sig mindre ensamma i det svarta hålet. Hoppas att du blir kvitt de där hemska känslorna, jag tror på det. Vet att jag inte trodde att det skulle gå över för mig, men det gör det i perioder.
<3
Vi är många som känner igen oss i ditt inlägg, hoppas du har en bra dag idag.
Jag kände igen så mycket av det du skriver. Du formulerade liksom dom exakta orden för de jag själv har kämpat med. Tack för det. Det är så lätt attan känner sig så ensam i sin smärta och på något sätt känns det skönt att man inte är ensam om ångesten.
Hoppas du hittar ett sätt att ta dig igenom<3
Jag kände igen så mycket av det du skriver. Du formulerade liksom dom exakta orden för de jag själv har kämpat med. Tack för det. Det är så lätt attan känner sig så ensam i sin smärta och på något sätt känns det skönt att man inte är ensam om ångesten.
Hoppas du hittar ett sätt att ta dig igenom<3
Sjukt ärligt och bra skrivet!
Grymt!
Modigt av dig att berätta. Tror att det kommer att hjälpa många. Kram
Detta inlägg fick mig att känna mindre ensam och konstig i min jävla ångest. kram!
Tack!!! Tusen tusen och åter tusen tack för att Du delar med dig. Vi är inte ensamma. Det kommer bli bra. Men ibland känns livet bara helt svart. Den här texten grep tag i mig. Jag känner tacksamhet för det liv jag har idag. För att idag är en bra dag. Allt kommer bli bra. Kram
Fantastiskt att du skriver om ett sådant vitkigt ämne, du är en förebild!
Du är så himla bra och dina ord fastnar i mig för jag vet ju att det lika gärna kunde vara jag som skrivit dem. Du är så modig och stark och jag skickar dig en miljon kramar! Heja dig!
Eftersom jag själv lider av panikångest sedan 2½ år tillbaka och med självmordsförsök bakom mig var det som balsam för själen att läsa detta. Även om det är tufft, så är jag inte ensam i hela världen och att andra delar med sig ger mig styrka.
Jag bloggar själv om ångesten, men måste vara lite återhållsam (tyvärr) för att konflikten med arbetsgivaren fortfarande pågår och att livet på så sätt blir en berg- och dalbana.
Äter antidepressiv medicin, men ibland räcker det liksom inte till.
Det bästa till dig. Och tack för att du delar med dig. Kram
Så fantastiskt bra skrivet. Tack!
Jag hatar själv alla kommentarer, med att jag förstår och det blir bra. Tackar istället för din text och skickar lite kärlek <3
Önskar dig all lycka i ditt fortsatta liv!
Åh vad jag känner igen mig i delar av texten! Jag har också precis kommit ur en depression och jag vet också att det går att bli frisk och att man inte är ensam även om man inte tror det när allt känns mörkt. Så bra skrivet!
Åh vad jag känner igen mig i delar av texten! Jag har också precis kommit ur en depression och jag vet också att det går att bli frisk och att man inte är ensam även om man inte tror det när allt känns mörkt. Så bra skrivet!
jag gillar dig! du har förgyllt många av mina gråa dagar. Det är aldrig kul att må dåligt, och jag känner igen mycket av det du skriver, så en liten liiiten tröst är att vi inte är ensamma, och med tanke på att många i kommentarerna också känner så här kan man bara reflektera över om det är våran generation det är fel på? ;)
förmodligen vill du inte veta av en sån här "klysha" men den kommer ändå:
Everything will be OK in the end, if its not OK its not the end.
ta hand om dig!
Det här kan vara det bästa jag någonsin läst, och det värsta för jag känner igen mig så sjukt mycket, tack för modet!
Så välskrivet, tack för att du vågade trycka på publicera! Det är så fruktansvärt och vidrigt och viktigt.
Synd bara att man knappt får hjälp på psykakuten. Dessutom kan det vara riktigt svårt att få gå i terapi osv också.
Otroligt gripande. Känner igen mig. Det gör ont. Men vad gör man om man är ensam? Ingen som tar med en till hotell? Ingen att ligga i knäet på?
Du är stark. Tack för en bra text!
<3 Ta hand om dig 💜
Vet exakt hur det är... Levt med panikångest sen sommaren 2005.. Går som en jäkla breg o dal bana.. Det e frultansvärt då det slår på.. Är inne i en nedgång just nu men tänker som ett mantra--- det blir bättre, jag har kravlat mig upp innan o kan göra det igen
Människa, du är UNDERBAR!!
Hej! Det var super modigt av dig att skriva upp alla dina tankar på bloggen.. Känner faktiskt igen största delen av det du skriver! Kunde knappt själv skrivit det på ett bättre sätt, grät faktist i slutet av din underbart skrivna text! Har själv gått igenom (går fortfarande) liknande situationer!
Modigt av dig! Styrke kram åt dig för framtiden! :)
Du är så fruktansvärt fin. trots att mitt kanske inte helt fullvuxna hjärta känner att någonting någonsin kommer gå över så säger i alla fall min hjärna något lite annorlunda ibland, när andra berättar. du är så himla, himla, himla fin. kram.
Starkt och modigt inlägg. Ta hand om dig. Kram.
Så himla bra skrivet!
Du skriver så himla fint och bra och riktigt och modigt och inlägget gör mig så glad. Både glad för att jag känner igen mig, glad för att det blivit bättre för dig och glad för att det finns hopp för att det ska bli bättre för mig med. Jag är dock lite för rädd för att söka hjälp. Jag har det inte alls lika illa som du beskriver längre och min depression har sakta lättat på sistone även om jag fortfarande hatar mig själv och inte känner någon lust att leva (men inte heller för att dö, anm.). Du har väl kanske inte tid att svara på dina kommentarer; Men tror du det är möjligt att mitt blir bättre av sig självt, utan terapi och/eller medicinering?
Du ar grym!
Så otroligt modig och stark du är! Kan känna precis som du skriver att ångesten bara boxar en i ansiktet ibland. Lägger sig som en ridå och tynger ner ens axlar och får en att känna sig så ensam, meningslös, liten.
TACK för detta inlägget <3
Du äger!
Det bästa med det här inlägget är att veta att man inte är ensam och att andra också vågar. Att andra också vet. För mig så är det ingen som förstår - jag har ju ett så bra liv och är så begåvad - men det är ju inte det som är grejen.
Tack för att du föregår med ett fantastiskt exempel.
Shit, va stark du är! Tusen kramar <3
Så himla bra skrivet, så otroligt modigt av dig! Massor av styrka till dig!
Så ärligt, så modigt och så bra skrivet! Det är rent ut sagt underbart att människor som du vågar berätta sin historia och vågar visa hur det kan vara, men också hur man kan nå ljuset även om det är mörkt. Det är så synd att psykisk problematik är lite tabubelagt. Det bör belysas oftare för att rädda fler. Bra och starkt skrivet!!
Du är modig! Jag har levt med depression och varit inlagd + självskadebeteende och jag VET hur fruktansvärt det är. Kram till dig
<3
❤️❤️
❤️❤️
Åå va viktigt att nån vågar prata om de! Du är inte ensam, inte alls!! Om de hjälper på något sätt så känner jag igen mig så tydligt man vet inte hur man ska förklara om man ens vågar, man vill knappt just för känslan att ingen någonsin som inte känt likadant kan förstå. Styrka till dig! <3
Åå va viktigt att nån vågar prata om de! Du är inte ensam, inte alls!! Om de hjälper på något sätt så känner jag igen mig så tydligt man vet inte hur man ska förklara om man ens vågar, man vill knappt just för känslan att ingen någonsin som inte känt likadant kan förstå. Styrka till dig! <3
Åå va viktigt att nån vågar prata om de! Du är inte ensam, inte alls!! Om de hjälper på något sätt så känner jag igen mig så tydligt man vet inte hur man ska förklara om man ens vågar, man vill knappt just för känslan att ingen någonsin som inte känt likadant kan förstå. Styrka till dig! <3
Det är så viktigt och starkt att lyfta fram detta! När man har berättat är det allra största steget avklarat! Jag har varit med om samma sak, det är vad min blogg handlar om. Styrka till dig <3
Det där är band det bästa jag någonsin läst. Tack för att du vågade skriva allt detta och gav en uppmaning. Så modigt och så starkt av dig. Massor av kramar <3
Väldigt fint skrivet!!
Ett mycket rörande inlägg som berör. Du beskriver ångesten på att fint sätt och lyckas bevara vemodet (en känsla som jag förknippar med ångest).
Tack och modigt av dig att våga bjuda på dig själv.
Ta vara på dig.
Kram
Så viktigt, fint och bra. Igenkänningen och medhållningen är stor. Tack. Och kram.
Åh jag blir så rörd av det du skriver. Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Jag har anorexi och känner igen mig i det där att ligga på mattan och gråta. Att känna att allt är meningslöst. Att ingenting är värt. Jag har varit sjuk i anorexi i 6 år. Jag har givetvis mått bra i perioder o inte gett anorexin ett utrymme att härska över mig. Var blev sjuk 2008. Var först inlagd på dygnetruntvård i några månader. Sen började jag på dagvård ända fram till 2010. Jag hade som sagt dagvård men emellanåt blev det heldygnsvård igen beroende på hur allting gick för mig. 2009 kom jag till ett behandlingshem som var jättebra för mig. Dock så blev det semester mitt i min behandling så jag skulle klara mig själv hemma med hjälp av min familj vilket gick käpp rätt åt ja.. Så jag halkade tillbaka där under sommaren o blev inlagd på heldygnsvård igen i september 2009. Oktober 2009 så blev jag tvångsinlagd för första gången. Vikten gick bara neråt o dem såg ingen annan utväg än att lägga in mig på tvång. Var där fram till december samma år o blev utskriven. Där fick jag nåt slags wake up call att våga ge livet en chans. Att våga gå ifrån anorexin bara för en stund o se hur det verkligen är. Från 2010 fram till slutet av 2012 mådde jag bra. Men det hände nånting där i slutet av 2012 början av 2013 o jag fick et rejält bakslag o hamnade på tvångsvård i 3 månader o kom hem lagom till dagen före midsommarafton. Fortfarande med tvångsvård. Så om jag inte skulle sköta mig skulle det bli raka vägen tillbaka till helvetet på jorden. Det gick bra över sommaren o jag mådde ok. Sen sakta men säkert började jag att halka tillbaka igen. Så dagen före midsommar i år la jag in mig självmant på samma avdelning med blandade känslor. Jag förstod nånstans att det behövs göras. Jag var inte alls i samma dåliga skick som den gången jag blev tvångsinlagd. O jag har erfarenhet av att det är lika bra att lägga in sig när man fortfarande är lite motiverad själv. Annars är det jättesvårt. Jag ångrade mig både en o två gånger att jag la in mig igen. Men ändå nånstans så förstod jag att det var värt det. Jag skrev ut mig själv för 2 3 veckor sen o ska nu äta efter samma matschema på avdelningen o gå upp några kilo till. Det är klart det känns förjävligt emellanåt. Men jag ger inte upp! Jag ska klara av det här hemma. Och jag är helt övertygad om att det går! Du är stark och det är nog jag med!
Kramar <3
Vad modigt av dig att du vågar skriva detta inlägg. Kram till dig!
Vad modigt av dig att du vågar skriva detta inlägg. Kram till dig!
Vad modigt av dig att du vågar skriva detta inlägg. Kram till dig!
alltså tack för det här inlägget. TACK
Fina ord fr ett känslosamt inre, ge aldrig upp! Stor KRAM fr mig,..
Fina ord fr ett känslosamt inre, ge aldrig upp! Stor KRAM fr mig,..
Eloge till dig du fina Oensamma människa♥. Kram
Mycket bra skrivet, gick rätt in i hjärtat. Styrkekramar från mig till dig !
Du är en kämpe!! Jag har varit i en depression men tog mig ur den efter x antal månader. Det är fruktansvärt men det finns hjälp att tillgå.
Fortsätt kämpa, ge inte upp!!!
Åh Emelie! Starkt jobbat! Bra jobbat! Som din ångest-syster tackar jag dig och känner stolthet! Själv har jag börjat tala om hur det ligger tillför folk, jag orkar inte ljuga och skämmas längre. Jag försöker säga det så otvunget jag kan även om det inte direkt finns någon lätthet i denna förjävliga ångest och depression. Men jag vill att folk ska veta, det finns så många som mår dåligt och samhället måste få se dem så att vi kan hjälpas åt! Och ta bort skammen som bara gör allt värre. Jag har ingen blogg där jag kan sprida ordet, så jag försöker i det lilla. Och det fina är att de flesta jag talar om det för reagerar med medkänsla och intresse. Så tack för att du skriver detta. Puss och kram!
Vackert. Sorgligt. Ledsamt. Starkt. Ensamt och svart.
Tack för att du delar med dig, jag vet att det är svårt.
Det hjälper oss alla att dra fram det här och prata/skriva om det.
Jag önskar dig en famn full av solsken
anorexiamamman.com
Vackert. Ensamt. Ledsamt. Svart.
Tack för att du delar med dig, jag förstår att det är svårt.
Det är jätteviktigt att vi öppnar upp och skriver om det tunga.
Jag önskar dig en famn full av solsken. <3
anorexiamamman.com
ta hand om dig :)
Tack för detta. Min ångest har blivit värre över sommaren och jag har känt mig så jävla ensam, känner igen mig i det så mycket så det känns som att det är jag som har skrivit det. Ändå känns det bra att någon mer känner så. Vi är starka, vi kommer ta oss ur detta hur jävligt det än är. Kram
<3<3
Styrkekram!
<3
Efter många år med många mediciner slutade jag i somras. Jag köpte mig Nina Hemmingsson-tavlan med nordeuropas mest kompakta mörker (google it!). Den hänger nu på hedersplats. För mörkret finns ju där, även om det inte alltid syns, och står för olika saker för olika personer - det gäller ju bara att klara av att leva med det.
Supermodigt inlägg av dig! Wow! <3
Det var skönt att läsa detta. För min ångest är heller inte ett dugg jävla klädsam och då får jag dålig självkänsla och tänker att vem fan vill ha en galen människa? Anywho, du är så bra och det var ett så bra inlägg.
Vad fint att du delar med dig, det hjälper sannerligen många.
Så bra at du skriv om det her. Det trengs! Stor klem og stå på vidare!
Hej! Hamnade här av ren slump. Du kanske kommer ihåg mig från förra hösten. Eller också inte.Jag skrev först en hel uppsats men det är ingen idé. Så jag skriver bara kram. Och tack. För att du vågade när ingen annan vågade öppna sig. För att du gör det nu med. Och för att det är så jäkla fint! GRUPPkram från moi då...eller nått.
Tack för dina ord!
Takk !
