En blommig tekopp

Jag måste bara ventilera/skriva av mig/dela med mig något om hände på Nordiskt Forum i helgen. Som har hänt innan och som jag tänkt mycket på. Som hänger ihop med den övrig kritik gällande eventet.

Jag och min vän Stina ställer oss i baren inne på Moriskan där det är Feministisk festival. Vi har precis dansat och hoppat i eufori till Zhala och det är fantastisk stämning på hela stället. Alltså verkligen. Det kokar av kärlek, feminism och antirasism. Och det är SÅ mycket folk. I baren inne i stora salen tar de bara kontanter och jag och Stina ställer oss vid sidan av och räknar våra tjugolappar och skramlar med våra mynt. Inte tillräckligt. Jag börjar rota i min väska. Stina rotar i sin. Vi räknar och rotar. Räknar och rotar. Plötsligt tränger sig en annan tjej sig fram mellan oss och lägger armbågarna på disken. Hennes vän trycker sig in bredvid mig. De börjar att titta på oss och sedan på varandra. Över våra huvuden. De frågar om vi inte har tillräckligt med pengar. Om vi är fattiga. Om inte de kan få bjuda oss på en öl. Jag tackar nej. Stina tackar nej. Fortsätter räkna. Vi försöker kommunicera till varandra men den ena tjejen vägrar att backa. Hon flinar hånfullt till sin vän och fortsätter att bryta in i vårt samtal. Pratar över våra huvuden. Flinar. De råder allmän obehaglig stämning. De beter sig som två... ja, som två patriarkala jävla snubbar.

Jag har varit på feministiska fester tidigare där det hänt liknande saker. Där vissa, ofta äldre, utövar en makt som män brukar utöva på krogen i andra sammanhang. Det är som att vi unga feminister i motsats till dessa erfarna kulturella medelklassfeminister befinner oss längre ner i en makttrappa. Och de vill gärna låta oss veta det. Vad är grejen med det här och wtf?

För mig är feminism för alla. Utan exkludering och utan upprätthållandet av maktstrukturer. Jag är medveten om att detta är en utopi och att vissa hierarkier osv självklart letar sig in i politiska strömningar. Men jag vill kämpa för något annat och tro på något bättre. Jag blir så jävla ledsen och förbannad på sånt här.

Lika ledsen och förbannad som jag blir när jag får höra att Nordiskt Forum bjudit in en högerextrem minister från Fremskritspartiet att samtala på avslutningscermonin. Hur tänkte dem där? Efter att i tre hela dagar pratat om feminism och antirasism samt diskuterat problematiken kring normaliseringen av rasismen, så bjuder de in Solveig Horne att prata. Frågetecken? Liksom de också bjudit in Julie Bindel som sägs vara starkt transfobisk. Självkart bidrar detta till att forumet inte blir tryggt för alla. Bland annat transpersoner och rasifierade. Vita medelklassfeminister däremot. De behöver inte känna sig otrygga. 

Jag reagerade redan när jag fick höra hur mycket det kostade att gå på Nordiskt Forum över hur detta exkluderar vissa. Därav var det VÄLDIGT BRA att en gratis feministiskt festival arrangerades i Folkets Park och på Moriskan under helgen. Men ändå. Jag blir så ledsen.

Jag citerar min vän Karin:

”Jag vill att feminismen ska vara bättre än så. Det finns ett stort behov av en stark, inkluderande, systemkritisk feminism just nu. Vad som minst av allt behövs är fler som normaliserar rasismen.”

Nu blev det eventuellt ett förvirrande babbel om olika saker. Men det som är gemensamt för händelsen i baren och övriga Nordiskt Forum är ju en sak: Makt. Väldigt svårt att komma ifrån. Jag vet. Men det är det jag vill kämpa för. Att krossa förtryckande maktstrukturer.

Läs mer om kritiken kring Nordiskt Forum, som jag håller med om, hos Vardagsrasismen här. 

Och läs debattinlägget i Aftonbladet här.