En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

Min melankoli utredd i åtta punkter.

 

OBS! Varning för tycka-synd-om-mig-själv-navelskåderi! 

 

 

 

 

Jag vet inte vad det är med mig just nu. Men min grad av melankoli ligger verkligen i övre skiktet av vad som är bra för mig. Om vi säger att den alltid ligger runt en femma, för jag är en väldigt blödig människa. Så är den just nu på en nia. Eller kanske en åtta. Jag tänker att detta har flera anledningar. Bland annat: 

 

1) Jag befinner mig i post-malmö-feminism-eufori och har tvingats se den tråkiga vardagen i vitögat. 

 

2) Jag har dessutom, som krydda på denna post-malmö-feminism-eufori, blivit sjuk och känner mig så fasligt hängig. Hela kroppen är som en geleklump och jag orkar inte stå upp. Jag har ont i halsen och i öronen. Ont i huvudet. Det känns som om jag har brist på allt livselixir. Jag är rutten inuti. 

 

3) Förutom ovanstående punkter, som tillsammans blandas till en grå massa och hotar att förinta mig, så ska hela midsommarhelgen spenderas kutande mellan en massa gamlingar på hemtjänsten. Inget illa mot alla fantastiska åldringar. Men med melankolin och sjukdomstillståndet känns detta ogenomförbart. Dessutom är jag OERHÖRT deppig över att midsommaren ska firas på just detta sätt: jobbandes. Jag vet att det är pengar och bla bla. Men jag blir så jävla blödig när jag sitter och tittar igenom tidigare midsommarbilder. Typ de här: 

 

 

 

 

4) Punkt tre leder mig in på punkt fyra. Jag känner mig ensammast i världen. Mest för att alla ska sammanstråla med vänner i midsommar och jag ska jobba. Också för att Agnes flyttade ur min lägenhet och åkte till Kalmar igår. Och så för att jag de tre senaste midsomrarna befunnit mig i en tvåsamhet och nu är helt allena och helt jävla singel. 

 

5) Jag har isolerat mig i min lägenhet och inte pratat med någon på över ett dygn. (Det är länge för mig)

 

6) En begynnande strejk på pendeltåget under midsommar kan försvåra mina möjligheter att ta mig in till Stockholm. 

 

7) Jag skar mig i fingret när jag diskade för en stund sedan och det dunkar och gör så fruktansvärt ont.

 

8) Jag vill fan krama någon. Gråta i någons famn. För jag tycker så jävla synd om mig själv. 

 

 

 

 

 

 

Känner igen mina egna känslor här. Ensamhet. Vill krama. Trött. Orkar inte. Ingenting kul sker. Saknar mina vänner. Bortglömd. ENSAM.

Men - det blir bättre! Man får tycka synd om sig själv ibland, men sen rycker man upp sig och gör en lika lång lista fast med bara bra saker. Typ "JAG HAR ETT JOBB!" istället för "jag måste jobba". Det brukar funka!

Tyck synd om dig själv en liten stund till, sen skaka av och börja om!

KRAM!

Du är så jäkla fantastisk så du kommer klara det!

Fina Emelie! Du är fantastisk. Och som du vet, det går över. Allt ont går över. Du kommer dessutom förgylla en midsommarhelg för gamla som kanske är riktigt ensamma. Kram till dig!

Du är inte ensam - du har en massa bloggkompisar <3 ;) Ibland tror jag dock att det kan vara lite bra att bara låta sig känna så som du gör nu, vältra sig i självömkan och vemod. Sen är man liksom färdig med det. Tyck riktigt synd om dig själv tills det känns bra igen! Jag skickar mensvärkfrånhelvetet och finne-I-näsankramar till dig!! Och så lite girlpower!!

Du är inte ensam - du har en massa bloggkompisar <3 ;) Ibland tror jag dock att det kan vara lite bra att bara låta sig känna så som du gör nu, vältra sig i självömkan och vemod. Sen är man liksom färdig med det. Tyck riktigt synd om dig själv tills det känns bra igen! Jag skickar mensvärkfrånhelvetet och finne-I-näsankramar till dig!! Och så lite girlpower!!

Du är inte ensam - du har en massa bloggkompisar <3 ;) Ibland tror jag dock att det kan vara lite bra att bara låta sig känna så som du gör nu, vältra sig i självömkan och vemod. Sen är man liksom färdig med det. Tyck riktigt synd om dig själv tills det känns bra igen! Jag skickar mensvärkfrånhelvetet och finne-I-näsankramar till dig!! Och så lite girlpower!!

Åh men fina du! Förstår dig för har också varit där, känner så igen melankolin. Du får se till att göra de lediga sommardagarna till fina och minnesvärda dagar istället. Ska dessutom (ev) regna i Stockholm samt att det är SVINKALLT ute.

Ska själv jobba natt på SÖS från kl 20 och framåt så min rata midsommar-attityd är kanske lite av partisk natur, hehe. Hoppas din midsommar blir bra ändå! Du är ej ensam! KRAM! <3