En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

Jag vill bara ställa mig i ett tomt rum med ljudisolering och skrika.

 

 

Jag vill bara ställa mig i ett tomt rum med ljudisolering och skrika. Högt och argt. Så det skär sig och rösten går sönder. Spricker. För vad är det som händer? Först blir en feminismdemonstration på 8:e mars attackerad av nazister och flera personer skadas. Aktivisten och eldsjälen Showan Shattak ligger fortfarande i koma på Lunds universitetsskjukhus. Två skolor i Stockholm blir sedan nedklottrade med hakkors och hatiska ord. Som grädde på ett härsket jävla mos häller en butiksägare en spann vatten över en kvinna som sitter och ber om pengar utanför Hemköp i Göteborg. 

 

Vad är det för fel för folk? Vart kommer detta hat ifrån? Vart är medkänslan, kärleken, värmen, tålamodet och solidariteten? MEDMÄNSKLIGHETEN? Hur blev det såhär? Vilka är dessa människor som hatar så skoningslöst? Möter jag dem på tåget till jobbet? Är det hen som står i kön bakom mig på lunchrestaurangen? Några som finns i min närhet? Finns sådana människor i min närhet? Vill jag veta det? 

 

 

 

 

Samtidigt som jag har alla dessa tankar och känslor. Samtidigt som jag skriker. Samtidigt som jag är så förbannat uppgiven. Så känner jag ett hopp. En värme. För världen är verkligen full av inskränkta jävla as. Hatiska människor med svarta ögon. Men världen är också full av fantastiska, varma människor. Med tålamod och öppet sinne. Med kärlek och värme i bröstet. Med vänlighet och godhet. Jag tänker att vi är fler. Och att de goda alltid vinner i slutet. 

 

 

 

 

inget ord räcker för att säga det jag känner just nu. Vad bra du har skrivit det här, för det är sant! Kärleken kommer att överleva!

Tillsammans är vi starka <3 När det blir läskigt håller vi varandras händer, som Karin sa!

Sånt her beviser jo berre at vi treng feminisme, vi treng folk som gjer motstand mot hatet og rasismen. Vi treng å gå i tog og samle oss og vise desse folka som hatar medmenneske så veldig, at vi er mange, vi óg!

Bra innlegg!!

Det går en främlingsfientlig våg genom Europa... och vi är bara bland de sista som den kommer till. Människor föds inte med hat. Hat kommer från utanförskap. Så frågan är... vad kan vi göra för att människor inte ska söka gemenskap inom extremismen? Och hur kan vi få dem därifrån? Vi kan skrika ut vår frustation i tomma rum, men att skrika på dem rätt i deras ansikte kommer tyvärr inte att hjälpa, det kommer stöta bort dem. Vi måste behålla vårt lugn.

Håller helt med. Jag är otroligt rädd för dessa rörelser, för jag är gift med en utländsk jude och mitt barn är till hälften judisk. Men jag tror att dessa personer som hatar så mycket egentligen är grymt deprimerade personer som behöver vård och omtanke. Ingen människa föds ond egentligen.

Varför ljudisolering? Skrik ut så dem jävlarna hör.