En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

Stockholmsregn som förvandlades till Uppsalasnö.

 

 

 

 

 

Det regnade i Stockholm igår. Ett väldigt blött regn. Regn som får håret att lägga sig ut med kinderna och allt inuti tygkassen att bli fuktigt. Jag tappade bort min plånbok. Fick springa genom regnet med trasiga skor från tunnelbanan och stå bankandes på dörren som var stängd och låst. Till slut kom en vakt ut med min röda plånbok i fickan och jag blev så jävla glad för att den inte var borta. Men inuti var mina tre hundralappar bortknusslade och mitt pendlarkort likaså. Jag fick springa tillbaka till tunnelbanan och planka mig in och sedan rusa med blöta tår genom perrongerna för att hinna med till bussen på Vasagatan.

 

Där står fem bröliga, vita män med håravfall och taskig andedräkt och trycker med sin uppenbarelse in mig i ett hörn. Får mig att känna mig liten och hjälplös. Förminskad, fördummad, förstörd. Män som kunde ha varit min pappa. Kanske har de döttrar i samma ålder. 25. De sitter på bussen och vrålar. Skriker. Några unga tjejer. Kanske fjorton. Tvingas flytta bak i bussen för att deras blickar stör. Deras hånfulla försök till samtal irriterar. De tar så mycket plats. Så mycket utrymme. Alla andra på bussen sitter ihopträngda längst bak. Deras kala hjässor gnistrar ikapp med deras obehagliga leenden och jag undrar varför det är så här. Varför vissa tar så mycket plats. Tar sig rätten att breda ut sig och erövra ett rum. 

 

Ett killgäng stiger på. Fyra unga killar som ska till Märsta. De vrålar ikapp med dem längre fram. Om hur mycket bärs de ska dricka och hur många brudar de ska haffa. De sjunger någon hejaramsa jag ignorerar och breder ut sig över flera säten. Till slut somnar de med kinderna mot de blöta bussrutorna och deras munnar faller ned mot hakan och ölgurgel sipprar fram genom struparna och de är så trötta. Så trötta. Kanske på att bröla och ta plats. På ölen. På fasaden. Jag tycker synd om dem. Tänker att de nog helst vill ligga mellan lakan i sitt pojkrum och krama sin mamma godnatt framför flimrande teveljus. 

 

Jag somnar med huvudet vänt in mot sätet och mina ögon blir tunga. Plötsligt är vi i Uppsala och jag fryser. Killgänget är borta och männen längst fram släntrar trött ur bussen de också. Inte lika högljudda nu. Hem till sina fruar och sina barn som sover tryggt i sina varma villor med öppna ytor och glänsande råsaftcentrifuger. Klinkers med golvvärme i badrummet.

 

Jag stiger ut på trottoaren och stockholmsregnet har förvandlats till Uppsalasnö. Blöt snö. Snö som får håret att lägga sig ut med kinderna och allt inuti tygkassen att bli fuktigt. 

 

 

 

 

 

 

Sjukt bra skrive! Genialt!

Du satte ord på hur det känns. På att varje gång man passerar män i grupp, hur man spänner sig och förbereder sig på kommentarerna. De händer alltför ofta.

Bra skrivet och viktigt och nedrigt på en och samma jävla gång!

Så jäkla bra är du!!