En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

Call girl.

 

 

Filmen gör mig så arg att jag kokar. Särskilt i slutet. Att maktens män kommer undan med att vara svin. Kommer undan med vad som helst. Just för att de är makten. Gah, spolade över slutet...

 

 

Men det var egentligen inte en recension av filmen som var meningen med detta inlägget. Utan kläderna och estetiken. 70-talet. Träskorna och de vida byxorna. Plysch. Platåskorna. Brandgult och brunt. Telefonkioskarna. Lockarna. Blusarna med blommor. Mocca. Skinnjackorna. Barackerna. Plasten. Cigaretterna i fönstrena. Grusplanerna. Det behålösa. Det trassliga håret.