Jag har upphört att existera utanför min uppsats har jag märkt. Jag har gått in i den med hull och hår och buller och bång. Min tankeverksamhet ryms nästan endast inom ramen för ett openoffice-dokument och jag tänker på den hela tiden. Mitt i en konversation kan jag glida iväg och få en snilleblixt som måste skrivas ner eller en ny dispositionsidé eller en ny teori att lägga till eller ett citat att trycka in. Jag svarar kort på sms och svarar inte när det ringer och FÖRLÅT FÖRLÅT till mina vänner för detta. Men den 19:e maj är jag förhoppningsvis klar och kan börja leva mitt eget liv igen.
Jag tänkte dock visa er hur min värld ser ut just nu. Så här:
En mapp på skrivbordet. Kort och gott. Och inuti det:
Min kära uppsats. Den har inget namn ännu. Men den skrivs som sagt i Litteraturvetenskap och handlar om Majgull Axelssons roman Jag heter inte Miriam. Hon lever som en romsk flicka i andra världskrigets Polen och tar i Auschwitz på sig en judisk identitet för att överleva och så småningom komma till Sverige. Jag skriver om hur hon efter sin tid i koncentrationslägren strävar efter att leva upp till den tidens kvinnoideal som präglas av den vita medelklassens hemmafruideal. Jag kallar idealet för Respektabel femininitet. Hon upplever även ett ständigt utanförskap och främlingskap i det svenska samhället och detta undersöker jag också. Lite så här ser syftet ut:
Och jag använder mig av främst två fantastiska kvinnliga teoretiker:
Beverly Skeggs som i sin avhandling skriver om hur en grupp arbetarklasskvinnor i England upplever sin femininitet och ständigt försöker uppnå respektabilitet.
Och så queenen Sara Ahmed som skriver om rasifieringsprocessen, vithet och upplevelser av främlingskap i Vithetens hegemoni.
Ja, lite så ser det ut alltså. Mitt liv just nu. Nu hoppas jag bara att den blir klar till den 19:e maj och att jag ÄNTLIGEN får ut min kandidatexamen. Håll tummarna för mig! Ni är så jävla underbara.
