Det är nog ingen som läser här längre för det var nog mer än tre år sedan jag skrev sist. Men det känns ganska skönt. Önskvärt faktiskt. För jag behöver bara skriva. Till ingen. Till någon. Till mig själv. Typ. 

 

 

2014 så skrev jag om min ångest och mina två depressioner. Jag citerade Ann Heberlein för att försöka förklara hur min ångest känns:

 

 

 

 

Nu är det snart 2018, alltså nästan fyra år sedan jag skrev det där inlägget. Jag hade distans då. Jag kunde skriva om det och beskriva hur det kändes. Ångesten var inte lika påtaglig. Den hade liksom dragit sig tillbaka och gjorde så att jag kunde se klart på den. Se den tredimensionellt och liksom vrida och vända. Visst fanns den där ibland. Men inte från morgon till kväll. Inte lika smärtsamt rivande i magen. 

 

Jag minns att jag tänkte att jag tagit mig igenom det för sista gången. Att ångesten aldrig aldrig skulle gripa tag om mig igen. För nu har jag lärt mig. Nu vet jag hur den fungerar och jag vet hur jag ska tänka och använda de där jävla verktygen som alla psykologer pratar så mycket om. 

 

Men i höstas när jag var med min kontaktungdom hos hans psykolog så kom den. Jag kände på vägen dit att något  var fel. Jag hade en konstig känsla i magen, kände mig ledsen, att världen kändes främmande och farlig och att jag var yr i huvudet och kände mig overklig. Som att jag satt i en bubbla eller bakom en glaskupa på pendeltåget ut mot Handen och att allt som hände runt omkring mig skedde utan att jag hörde dit. Paniken började komma krypande och jag blev skräckslagen. Det var så längesedan. 

 

När jag satt i det lilla rummet utan luft med A och hans psykiatriker så slog den till med all kraft och allt jag kunde tänka var inte nu inte nu inte nu. Jag höll ihop mig själv i ytterligare femton minuter. Fick tvångstankar om att jag skulle tappa kontrollen över kroppen och att jag skulle svimma. Alltid så jävla rädd för att svimma. Det susade i öronen. Rummet krympte. Hjärtat slog. Jag kunde plötsligt inte ta djupa andetag. Jag kunde inte fästa blicken någonstans för allt blev suddigt. Jag hörde mina hjärtslag i öronen. Kände inte min kropp längre. Var bara ett flytande dunkande huvud med ett hjärta nedanför. Ändå nickade jag jakande åt något psykologen sa. Tittade på min kontaktungdom och försökte le. Planerade in en ny tid och att jag skulle följa med som stöd även nästa gång. Skakade hand. Tackade. Frågade "ska vi stänga dörren när vi går?".

 

Ute i trapphuset brast det och jag kunde inte hålla det inom mig längre. Panikattacken kom ut i tårar och jag kunde inte andas. Inte ta djupa andetag. A blev förvånad över att det plötsligt var han som skulle hjälpa mig. Att jag blev den svage och han den starkare. Han försökte få mig att andas långsammare. Kramade mig. Påminde mig om att det snart skulle gå över. Och ja, panikattacken klingade av men den hade öppnat ett hål. Ett mörkt djupt jävla avgrundshål inne i mig. För nu blev jag påmind om hur det var. Hur det var att ha sån fruktansvärd ångest att man smälter ihop till en pöl på marken och bara skriker. Jag hade glömt. Jag hade fan glömt hur det kändes. Så snabbt går det att glömma bort när man plötsligt mår bra. 

 

Jag tog mig hemåt i en dimma. Först in på subway i gallerian och försöka hålla masken. Vi hade ju sagt att vi skulle äta lunch tillsammans efter psykologbesöket. Och jag hade ju sagt att panikattacken lagt sig. Men ur det öppna mörka hålet sipprade fortfarande små stråk av panik upp. Jag kunde inte köpa något. Bara en cola. Som jag drack i hopp om att få i mig socker. Folk överallt. De flöt ihop i en färgglad smet av jackor, hud och påsar. Hade inga ansikten. Alla lampor stack i mina ögon. Ljudet blev öronbedövande men ändå dovt mullrande. Jag minns inte vad jag sa till A. Bara att han blev sittande kvar med sin macka och att jag började springa ut. Mot pendelstationen. Flera minuter tills tåget skulle gå. Jag ville bara hem och lägga mig på hallgolvet och gråta. Jag ringde Dima. Hon satt på tåget mot Växjö. Jag kände en instinktiv vilja att bara åka hem till mamma och pappa i min hemstad och bli omhändertagen. Jag skrev ett snabbt sms till Anna om att jag inte kunde möta henne för en öl vid Mariatoget som vi planerat. Jag ville bara hem och gråta. 

 

Men så stod jag ändå vid Mariatorget och när Anna kom så kramades vi länge och jag berättade allt som hänt. Varför händer detta nu? Jag har inte känt såhär på nästan tre år. Jag trodde allt hade blivit bra nu. Att ångesten skulle hålla sig borta. Vi drack en öl ändå. Och alkohol lindrar alltid. Den tar bort glaskupan över mitt huvud och hålet i magen.

 

Efteråt åkte jag hem och somnade med kläderna på. Helt slut. Helt urlakad. Helt tom. 

 

Finaste underbaraste hjärtevänner till läsare! Tack för de mail och kommentarer jag har fått angående mitt uteblivna bloggande. Ni är fan otroliga and I love you. Jag tänkte i punktform uppdatera er om läget:

 

 

- Jag mår väldigt bra och tystnaden här beror inte på ledsenhet eller smärta i själen. Tvärtom så mår jag bättre än någonsin. Praise the lord.

 

- Det är sant att jag tänkt att ta en bloggpaus. Kanske en lång sådan. Kanske en kort. Kanske en evighets-pågående. Detta beror på att jag helt enkelt inte har någon större lust just nu. Jag har börjat jobba och lägger ner det mesta av min tid på det och jag ska hjälpa till att starta ett asylboende från grunden i februari.

 

- Jag har lösnaglar på mig och detta försvårar skrivandet. True story. 

 

 

 

Emeliefridaleijon alltså. 

 

 

 

Puss, jag älskar er! 

 

 

 

 

Ja vad ska jag skriva? Ska jag börja med det självklara? Att jag står helt handfallen inför det som händer i vårt samhälle just nu. Asylboenden som står i brand och barn som mördas i skolan. Jag orkar inte skriva någon på näsan. Skriva något som någon redan känner eller redan uttryckt. Sätta ord på känslor som redan känns och beskriva rädsla, sorg, ilska, frustration.

 

Jag tänkte istället skriva ett informativt inlägg. Jag tänker att det kanske kan vara bra att veta lite vad som sker på dessa boenden. Vad vi jobbar för. Hur vi jobbar. Vad det är ni eldar upp.

 

Jag arbetar på två former av boenden, ett transitboende dit barn och ungdomar bor medan de väntar på att bli placerade i en annan kommun, och på ett så kallat PUT-boende (PUT står för permanent uppehållstillstånd) där ungdomarna bor då deras asyl beviljats. 

 

Transitboendet är ofta den första anhalten för de som kommer till Sverige. Ja, efter Migrationsverket då, som tagit beslut om att de ska placeras hos oss för att sedan få en anvisning till en annan kommun. Många som kommer till oss är alltså chockade och upprivna. Ledsna och trötta. Och de är barn. De har kanske förlorat en familjemedlem på vägen. De har kanske varit på flykt i flera månader. De har kanske överlevt båtfärden över Medelhavet. Någon de älskade kanske inte gjorde det. 

 

När de har kommit till oss så är det vår uppgift att registrera dem och invänta svar från myndigheter om vart de ska placeras. Det kan ta några dagar. Det kan ta veckor. Ungdomarna vet inte vad som ska hända dem och vad som väntar. Ofta kan inte heller vi ge några svar då köerna till jourfamiljer och boenden är långa. Vissa kommuner är beredda att ta emot flera av dessa barn. Andra kommuner (jag tänker inte nämna vilka här) ger avvsing på avvisning och de barnen får vara kvar hos oss flera veckor. Det måste vara en sån ofantligt jobbig situation att befinna sig i. De bara väntar. Väntar på att livet ska börja igen. Hos oss får de i alla fall mat och en säng att sova i. Mer än så, en god man och svar om deras asylprocess, chansen att börja i skolan och lära sig svenska, sker när de fått veta vart de ska placeras. 

 

De flesta barn som kommer till oss har bara kläderna på sin kropp som ägodelar. Och så sitt asylkvitto de fått från Migrationsverket. Vi ger dem underkläder, strumpor, en tandborste och en tub tandkräm. Vi har ett förråd med kläder där de får ett ombyte. Kanske ett par vinterskor. En varmare jacka.

 

Vi hjälper dem till sjukhuset om de har skador på sin kropp, har ångest eller är sjuka. Vi lagar mat och försöker trösta när de gråter. Kramar om och hoppas att de får komma till en trygg plats och därefter får växa upp i ett Sverige som ger dem möjligheter, jobb, glädje och kärlek. Bemöter dem med respekt och ger dem samma möjligheter som de som växt upp under trygga familjeförhållanden och med en svensk stämpel i sitt pass. I ett samhälle som kämpar för integration och medmänsklighet. Samma socioekonomiska förutsättningar som alla oss som inte behövde fly från våra hem när vi inte ens var tonåringar. INTE i ett samhälle som bränner ner asylboenden, förbjuder tiggeri och lägger förslag om temporära uppehållstillstånd. Inte i ett samhälle där barn blir utsatta för attentat i sin skola av män med rasistisk motiv. 

 

På samma villkor som oss som lekte med barbiedockor lite för länge. Som oss som glömde den ena fotbollsskon när vi åkte på fotbollscup i Vimmerby och världen gick under. Som oss som fick gå i skolan när vi var sex år och hamna i samma klass som vår bästis. Som oss som fick spela både innebandy och teater. Kanske sjunga i kör och äta hur mycket godis vi ville på lördagarna.

 

När barnen fått svar från socialtjänsten om vart de ska bli placerade så åker vi med dem i en taxi till tågstationen eller flygplatsen. Ser till att de hamnar på rätt tåg eller rätt plan. Håller kontakt med de personer som ska möta dem när de kommer fram. Kanske hamnar de på ett PUT- eller asylboende. Kanske hos en jourfamilj. Kanske hos en släkting. 

 

Dessa barn och ungdomar har flytt från ett land där de inte är trygga. De har flytt för sina liv. De har lämnat släkt och familj kvar. Kvar i ett land som brinner. De är inte här för att de vill. De är inte här för att snylta på dina skattepengar. De är inte här för lyxen, för bidragen. De är här för att de är människor som vill leva ett bra liv. Som du och jag. Eller? De är här för att överleva. De har flytt från eld, död och krig. 

 

De har lämnat all trygghet bakom sig för att sakta återta den igen. Den lilla tryggheten kan finnas på dessa boenden. Den tryggheten kan finnas i de vuxna som arbetar där. Den tryggheten kan finnas i maten på tallriken och kuddarna de får vila sina huvuden mot på kvällen. Den lilla tryggheten kan finnas i vinterjackan vi hämtar från ett av våra förråd och pingisbordet i källaren. 

 

Det är den tryggheten ni eldar upp. Sätter eld på. Utplånar.

 

Det blir inte bara en osäker plats för dessa människor som är värda att bli bra omhändertagna. De som är värda trygghet allra mest. Ni gör också min arbetsplats till en otrygg plats. Brandbilen som kör in på garageuppfarten och det extrainkallade säkerhetsbolaget.

 

 

Jag vill skriva "Fan ta er". Jag vill skriva "Brinn i helvetet". Jag vill spotta på er och ruska om er och skrika skäms för fan. 

 

 

 

 

Med anledning av det som framkommit i veckan om åtskilliga oskuldskontroller som utförs på vårdcentraler runt om i landet och skildringen av kvinnans könsorgan i skolans biologiböcker (att mödomshinnan existerar och går sönder första gången en kvinna har sex) så blir min krönika som jag skrev för två år sedan i Feministiskt Perspektiv aktuell igen. Vi kan inte säga det tillräckligt många gånger: MÖDOMSHINNAN ÄR EN MYT! Den är skapad av ett patriarkat som vill kontrollera kvinnans sexualitet. En social konstruktion som inte existerar rent befintligt. En symbol för en "ärbar" kvinnas oskuldsfullhet. Ett slemtråd som ska skilja madonnan och horan åt. 

 

 

Klicka på bilden för att läsa min krönika om du vill. Den är två år gammal som sagt men TYDLIGEN är ämnet fortfarande aktuellt. It´s a shame. 

 

 

Pussypower och puss!

 

 

 

 

 

 

 

Idag kom beskedet att klädkedjan American Apparel ansöker om konkursskydd och har drabbats hårt av krympande försäljning. När jag strosade på Götgatan i helgen så såg jag att butikens fönster tapetserats över med en annan klädkedjas reklam om kommande butiksöppning och det är just detta som väntar: ett stort antal stängda butiker. 

 

 

Jag har inte handlat något på AA sedan jag skrev mitt inlägg om deras sexistiska reklam för två år sedan. Jag har knappt köpt något sedan jag jobbade där i London 2010 om sanningen ska fram (ni kan läsa om mina upplevelser kring att arbeta inom företaget här). Jag vill påpeka att: jag vet att det inte bara är AA som använder sig av sexistisk reklam i försäljningssyfte, det är en struktur som präglar hela reklambranschen, men att ett företag nu står på randen till konkurs (delvis) på grund av reaktioner mot deras kvinnoexploaterande reklam, det ser jag som hoppfullt. Om ni klickar på bilden ovan eller går in på denna länk så kan ni läsa lite mer om hur jag tänker kring mitt inlägg om AA, om deras eventuella konkurs och vad en konkursansökan innebär. 

 

Jag blir varm och glad när jag tänker på de reaktioner mitt inlägg fick och på den debatt som det skapade kring företaget och kring sexistisk reklam. Jag är så tacksam för alla läsare som hittade till mig via det och extra glad över er som stannat kvar. Ni är verkligen bäst!

 

 

 

Puss och kram och vi fortsätter kämpa! 

 

 

 

 

 

 

 

Jag intalar mig varje höst att jag inte behöver köpa någon ny höst- eller vinterjacka detta år. Men ja, som den hjärntvättade konsument man är så vill man likt förbannat alltid ha en ny. Nytt, nytt, nytt. Detta år är mitt motto att inte frysa röven och benen av mig men ändå vara snygg, revolutionerande tanke eller hur? Jag har alltså kommit på att jag vill ha en lång kappa i ull eller ullmix. Jag vet att de hade en på Monki förra året men vart är den i år, Monki? Va va va? Jag vill ju ha en budgetvariant då cashen inte rullar in som de ska. Gärna och allra helst secondhand såklart.

 

Jaja, här kommer några bilder på hur jag tänker mig att den ska se ut. Klicka på bilderna för länk.

 

 

 

 

 

Okej, jag har cirkus noll tid till bloggen just nu men snart ska det bli bättre. Bare with me people. Men nu kommer i alla fall två snabba tips som ges från mig mellan arbetsintervju och jobb. Jag har tjugo minuter på mig och min dator är gammal och seg så here we go!