Denna fina fina fitty tänkte jag skulle förgylla er söndagskväll. Vare sig den är bakis-blödig, pigg-produktiv, ångest-ångig eller stress-svettig. (Herregud, vad var detta för allitteration-ryck?)
Det är lördag eftermiddag och ute i staden drar luften och träden en sista sommarsuck. När som helst kan löven bli gula och trilla av. Strumporna måste på fötterna innan skorna. Utemöblerna måste knökas in under en grön pressenning. Halsduken måste viras runt rödnande kinder. Vad är viktigaste att göra då?
Springa springa springa till Systembolaget.
Det är alltså världens kö UTANFÖR Systembolaget i Liljeholmens centrum och klockan är ca 17.05. Jag bestämmer mig för att lite snabbt ranta ner och köpa lite rödvin innan jag ska möta upp min heliga och fantastiska vän Anna. Jag bestämmer mig för att inte bli otålig. Bara andas, ta det lugnt. Är det kö så är det. Det är bara att ställa sig. Och kön växer. Från ingången bort till rulltrapporna. Jag ser hur folk liksom försöker ignorera folkmassan som står placerad i en lång VÄNTANDE rad och smygande eller bestämt spatserande tar sig igenom grindarna. De är faktiskt ÄNNU MER i behov av rusets saliga dryck än vad vi är. Och jag blir så jävla irriterad.
Lagom till att min irritation tagit sig från den tänkande cellen i hjärnan och ut på min tungspets till närmste kö-kompis, kommer en man fram till mig. Han är i 60-års åldern. Skägg. Tunnhårig. Svart tröja. Han frågar med ett flin om inte han kan få stå vid denna "fina fröken" i kön. Jag svarar att kön börjar därborta. Pekar. Han menar att han väl kan få stå här med mig och tittar på mig och blinkar med ögat. Jag säger att i den här kön kan man inte köpa sig en plats. Här är alla lika och alla vill ha sin fredagsdricka. (Ja, det är valspurt och man blir ju hjärntvättad) Pekar igen. Han ger sig inte.
"Du kan få köpa dig en plats framför mig för hundra kronor." En kille i röd tröja framför mig lutar sig fram. Det finns en tydlig ton av skämt men betämdhet i hans röst. Mannen frågar vad han menar. "Du kan få köpa en plats för 100 kronor." Lugnt. Mannen ilsknar till och frågar vad killen glor på. "NI glor alltid. NI kommer hit och ni glor." Jag frågar vilka NI han menar. "Dem där". Han pekar på killen i röd tröja. "Utlänningarna."
Plötsligt ser jag rött. Jag blir så jävla arg. "Om du inte går längst bak i den här kön NU så kommer jag att se till att några vakter kommer och flyttar på dig. Det du just uttryckte var inte okej. Det var rasistiskt och genom att tränga dig framför alla i kön visar du också att du är självisk." Kön börjar röra på sig och jag säger till vakten att den där mannen trängt sig före och dessutom uttryckt sig rasistiskt.
Han fick inte komma in på Systembolaget just då och jag blev så jävla glad för det. För att vakten tog ställning och för att vi sa ifrån. Nu visar vi att vi inte tolererar mer fascism och rasism i vårt samhälle. Nu säger vi ifrån. Kom igen!
Det är skarpt läge. Världen brinner. Människor lider. Barn dör. Jag har aldrig tidigare känt att nationsgränser varit så obetydliga. Hur kan det vara viktigare att bevara en nation än att hjälpa dessa lidande människor på flykt? Det finns inga ursäkter längre. Har aldrig funnits. Det är dags för en humanare och mer tolerant flyktingpolitik. En varmare medmänsklighet. Hjälp. HUR kan det finnas något viktigare? Efter att ha tittat på denna dokumentär är svaret enkelt.
Sedan kan Jimmie sitta i sin Volvo och spela på sin offerroll. Måla städerna gult och blått med sin äckliga partisymbol och prata om "det organiserade tiggeriet" som måste stoppas. SvP kan ha sina torgmöten men vi är flera flera flera. Fler som älskar och fler som ser bortom landmärken. Fler som kämpar.
Jaha, varje dag är en utmaning när man som kvinnlig varelse rör sig över senhöstens inom kort lövbeteckta gator. I dagens sexism-skörd finns en man, en tunnelbanestation och en trappa. Och så jag. En kort återblick:
Jag går uppför. Han går nedför. Han gör en liten gliring över trappstegen åt mitt håll och doftar mig i nacken. Eller i håret. Fånler. Väser något. Ni vet. Bara ord. Som man ibland inte uppfattar om det bara är bokstäver och inte vassa, kantiga stenar. Jag går några steg till. Ignorerar. Hinner fundera på om jag luktar gott i håret eller inte. Tänker att "det var ju sjukt att jag tänkte så." Vänder mig om och ger killen den fulaste minen jag kunde komma på i den stunden och pekade fingret.
Killen ser snopen ut. Eventuellt bara dum.
Stay tuned för morgondagens sexistiska händelse, spännande hörrni!
Jag har tänkt att skriva detta inlägg länge. Eller, egentligen har det varit skrivet i nästan ett år men jag har inte vågat trycka på posta. Det har legat där under utkast och klickats på ibland. Skrivits om. Raderats. Skrivits om igen. Lästs igenom. Stängts ner. Varit nära på att postas. Varför? Varför kunde jag inte bara svara direkt på frågan från er för ett år sedan när jag bestämde mig för att försvinna från internet, eller ja, civilisationen, för ett tag? HUR MÅR DU, EMELIE? VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT? Inget svar. Varför?
Därför att det känns för personligt. Som att jag är svag. Galen. Ångest. Ångest. Ångest.
Och jag vill börja med ett citat som jag haft med mig och känner igen mig i. Skrivet av Ann Heberlein i Jag vill inte dö, jag vill inte bara leva:
”Min ångest tillhör inte den chica existentiella kulturångestgenren. Min ångest är verkligen inte klädsam. Den genererar inte stor poesi och passar dåligt ihop med rödvin och sociala sammanhang. Min ångest kryper på alla fyra och slår huvudet i golvet. Bang bang tills blodet kommer. Min ångest stoppar fingrarna i munnen nästan av sig själv tills de välsingnade spyorna befriar och kroppen blir stilla och slak och munnen smakar beskt och surt och det är illande gult i klosetten och naglarna river och klöser och blodet kommer.”
Det är höst. Allt är rött. Orange. Lite grönt. Kallt och varmt. Blåsigt och stilla. Sådant där höstväder som man inte blir riktigt klok på. Sådär så man fryser på morgonen och svettas på dagen. Vantar som åker på. Som åker av. Som tappas bort. Paraplyn som fälls upp. Fälls ner. Går sönder. Försvinner.
Jag vaknar tidigt. Klockan är bara fem. Det har blivit så nu. Jag som alltid önskat att jag vore morgonpigg. Nu är jag det, och vill inte alls. Vill bara somna om och glömma. Fast det bästa med hela dagen är de där första 30 sekunderna. Den där stunden när jag slår upp ögonen och inte vet vart jag är. Vem jag är. Hur det är. Sedan slår det emot mig som en hård smäll. Inte smygande och stegvis. En knytnäve rakt i ansiktet och det är då jag kippar efter andan och känner att jag faller och magen krampar krampar krampar. Ibland får jag inte ens de där 30 sekunderna. Ibland vaknar jag med ett ryck, ett skrik eller genom att i panik sätta mig upp i sängen. Sedan gråter jag hysteriskt och du får hålla om mig. Men det hjälper inte. För inget hjälper. Ingen kan hjälpa mig ur min egen kropp. Hjälpa mig från min egen ångest.
Sedan spenderar jag dagen på mattan i vardagsrummet. Eller på toaletten med kinden mot toasitsen. Kanske äter jag lite yoghurt. Fast det knappt går. Kanske diskar jag. Ibland tittar jag på teve. Men allt som oftast går jag långa promenader med P1-dokumentärer i öronen. En varg söker sin podd. Alex och Sigge. Radioteaterbiblioteket. Vad som helst. Bara det inte blir tyst. Så jag slipper att tänka. Oftast får jag vara ifred just då. På mina promenader med andra röster i öronen. Men ibland kommer dem. Panikattackerna alltså. Det bara händer. Allt snurrar. Jag blir medveten om att jag kommer att dö. Att jag kanske gör det nu. Att alla jag älskar kommer att försvinna. Att tiden går utan att jag kan hindra den. Att allt är förgängligt. Att denna dagen kommer försvinna. Liksom nästa dag. Och nästa. Och alla kvällar därefter. Tills jag tar slut. Och vad väntar då? Ett svart mörker. Ett ingenting. Att inte existera. I all evighet. Och hur lång är all evighet?
När jag kommer hem från promenaden slänger jag mig på mattan i hallen och gråter. Utan att ta av mig jackan. Eller skorna. Jag får snor i munnen. Tårar i näsan. Sedan somnar jag.
När jag vaknar har jag trasmatts-ränder på kinderna. Du sitter böjd över mig och säger att du bokat ett hotell. Att jag behöver komma bort. Sådär som på filmen "Hotell" med Alicia Vikander. Så vi åker och alla träd är smärtsamt fina. Liksom skärgården och frukostsalen med spröjsade fönster ut mot vattnet där Silja Line-färjorna går. Jag äter vaniljyoghurt med färska bär och tittar på alla människor som myser i solskenet och bläddrar i sina tidningar. Allt är så likt Solsidan. Vitt ljus mot pastellfärgade skjortor. Och så jag. Som bara vill skrika. Jag springer tillbaka till hotellrummet och spyr upp yoghurten i toalettstolen.
Blåbär och hallon. Och kloakvatten.
Du bär min väska till busstationen och jag gråter i ditt knä hela vägen hem. På tunnelbanan. På tåget. Sedan följer du mig från stationen upp till det inglasade huset vid slottet och jag får sätta på mig en vit landstingetrock och svara på frågor om varför, hur, när och vart. Mina knän är lila och jag når inte ner till linoleumgolvet nedanför. Det finns inga plastpåsar i soptunnorna, inga slangar i badrummet, inga piggar i servetthållaren. Bara tårar och folk i gröna kläder. Jag får sova på en brits och varje timme kikar ett huvud in genom ljusspringan i dörren. Jag låtsas sova. Sedan gråter jag.
Mina tårar. Mina jävla tårar. Ångesten som i vätskeform lämnar kroppen. För att min ångest kväver mig. Gör att allt känns meningslöst. En mörk ridå ligger framför allt som betyder något. Och jag vet inte om jag kan förklara det för någon som inte upplevt det själv. Om jag kan förklara det för mig själv ens. Men jag vaknar på morgonen och gråter för att det är morgon. För att jag inte orkar ta mig igenom ännu en dag. Längtar till kvällen när jag får sova igen. Vila ifrån mina tankar. Jag kan inte äta. Inte läsa. Inte skriva. Inte lyssna. Bara ligga i min säng och stirra i taket. Med huvudet i en svart bubbla och ett monster som river i min mage. In mot hjärtat. Krafsar på lungorna. Sticker hål på magsäcken. Knyter ihop tarmarna till ett nystan och kramar. Kramar. Får mig att skrika. Först ett ihåligt skrik. Sedan ett utan ett ljud.
Jag har gått igenom två depressioner som jag aldrig trodde skulle gå över. Men det gjorde dem. Den första när jag precis flyttat till Uppsala och den andra när jag var på väg därifrån. Jag minns på dagen när det andra svarta släppte och jag skålade i bubbel och grät för att jag kände en liten liten känsla av entusiasm i magen. Jag kände en förhoppning inför något. En värme. En känsla. Bara något. Något ljust som det svarta inte lyckades mota bort. Halleluja!
Nu lever jag med min ångest varje dag men jag har lärt mig hur jag ska hantera den. I alla fall så gott det går. Genom terapi och med medicin. Och jag vill bara att du ska veta att du inte är ensam och att det kommer att gå över. Även ifall det mitt i känns som om det aldrig kommer att göra det. Även fast psykologens malande ord snurrar framför ögon som inte ser och öron som inte hör. Även fast du vill ta det där "det kommer bli bra" och köra upp det någonstans. Det blir bra och våga våga våga ta kontakt med en psykolog. Åk till psykakutmottagningen, bara gör det. Du är inte ensam för det finns så många som kan hjälpa dig. Jag lovar.
För ett tag sedan upptäckte jag en ny produkt vars uppgift är att avlägsna all typ av ansiktsfläsk. Jag blev väldigt exalterad och gjorde små piruetter på min kontorstol och var tvungen att skriva ett inlägg. För några dagar sedan fick jag ett mail av en fin läsare vid namn Karla som hittade denna produkts föregångare. Lite vintage sådär:
Vad tror ni? Fungerar det? Tack Karla!
Ps. Jag fick reaktioner på det inlägget där vissa undrade om jag var ironisk eller inte. Svar JA: Jag är ironisk.
Nu när jag är lite deppo och känslomässigt instabil så försöker jag hitta färgstarka människor som jag kan förlora mig i. Jag har nu hittat den ultimata: Helen Melonlady! Jag har blivit lite smått beroende av hennes videos på Youtube. Jag älskar hur hon är extra allt och skiter i. Lite för mycket läppstift utanför läpparna. Håret som är lila. Rosa. Grönt. Grått. Blått. HENNES BRITTISKA ACCENT OMG. Jag älskar älskar älskar brittiska människor som pratar. Jag skulle bara kunna sitta och lyssna på det hela dagarna. Hur hon liksom bräker ut ett HELLOOOO EVERYONE och ler med sin stora mun. Hur hon visar sin kurviga kropp och inte skäms. Bara är.
Kort sagt. Jag gillar henne skarpt. Vissa skulle eventuellt säga att hon är lite störig. Kanske. Men jag gillar det.
Och jag har inspirerats att utveckla mina raggningstillvägagångssätt! Eller inspireras och inspireras... jag har tänkt att sno dem rakt av faktiskt. Lättast så. Exakt såhär kommer det att se ut:
Wish me good luck och ha en fantastisk fredagskväll!
I kväll är det Feministisk Sommargala på Södra Teatern. Tjoho och hej och hå vad trevligt det ska bli. Jag försöker tänka bort min huvudvärk och min oförklarliga trötthet. Svettningar har jag också. Efter-mens-svettningar. (Denna känsla finns alltså bakom hurtigrut-bilderna. Obs obs)
Kjolen är från Stadsmissionen och den svarta tröjan från H&M. Puss!
Rebecca Victoria Fexby har tagit så himla fina bilder från Supersnippans Superfest där jag var konferencier. Kika in på Supersnippans facebooksida för att se fler. Här är ett litet urval. Bland annat ett par där jag figurerar (älskar mig själv förevah)
Ja, det här med att Feministiskt Initiativ satt feminism på kartan inför valet i september råder ingen tvekan om. Sedan kan man såklart ifrågasätta de olika partiernas villkor och tolkningar av feminism... Det hela började med Folkpartiets valaffisch:
Man bara NEEEEEEEJ DET GÅR INTE! Hela feminismen bygger på inkludering och strukturer. På socialism, klasskamp och intersektionalitet. Högerns feminism gynnar bara de som redan är gynnade och saknar klassperspektiv.
Vänsterpartiet kontrar med Rosanna Dinamarca. Man bara: ja, hurra!
Sedan låter fantastiska FI oss veta vem som fick in frågan i partiprogrammen från början. Kanske inte gällande Vänsterpartiet, men Folkpartiet. Heja Gudrun!
Och så självklart studsar Svarta fåret aka Jimmie Åkesson in och proklamerar sin ställning i frågan. Alltså en drastisk återgång till medeltiden. (Obs! Misstänker att bilden är ett montage/nidbild)
Hallå! Nu hoppas jag att ni alla kommer på Supersnippans Superfest ikväll! Jag är konferencier och nervös som ett litet aspelöv. Drack just ett glas vin för att bota det värsta skovet. Nu känner jag mig ganska lugn. Det enda jag är nervös för just nu är att midje-knappen ska ge efter för mag-trycket och flyga genom publiken och skada någon. Det kommer nog tyvärr hända. Så var beredda...
Idag har jag haft en ledig dag från jobbet. Vilket såklart betyder städning, tvättning, fixning, lagning, handling, pyssling. Ja, ni fattar. Inte så stor ledighetsaura över denna onsdag egentligen. Men, nu ska jag inte vara bitter.
Jag har också:
1)
Tittat på Tusen gånger starkare och susat tillbaka till min skolgång och blivit så jävla förbannad över saker som hände. Jag har också tänkt att denna film kommer jag visa för mina framtida barn. Jag skulle också visa den i skolan om jag vore lärare. Sådana saker har jag tänkt.
2)
Förberett och skrivit talkort till Superfesten a lá Supersnippan som kommer att äga rum på fredag! Jag kommer att vara konferencier och fabulösa kvinns som Clara Henry, Victoria Kawesa och grundaren av intagramkontot Svart kvinna kommer att tala. Dj:a gör bland annat grymma Ametist Azordegan och Mahoyo.
Alla Guldfitte-köpare-to-be! På fredag kommer jag att befinna mig på Debaser Strand och sälja mina Guldfittor för det unika priset 200 kr/st. Det är Syrran Sthlm som har klubb och det kommer att bli grymt roligt och feminist-peppigt!
Kom och köp och kom ihåg att cash is queen. Kan någon bara köpa så det inte blir pinsamt? Snälla...? För er som inte bor i Stockholm, eller inte har möjlighet att komma, så drar såklart beställningsapparaten igång igen till hösten.
Klicka på bilden ovan för att komma till eventet, eller här! Puss!
När man är feminist. Och kvinna. Så får man ofta höra, som mothugg och svar till alla ens argument om jämställdhet och antirasism, att man behöver eller inte har fått tillräckligt med... gissa...?
Kuk.
Snopp. Lem. Dick. KUK. Oftast kuk. I kommentarsfält, på flashback och i en och annan jimmie-mun kan man alltså urskönja ett "Men, du har ju bara fått för lite kuk" eller "Du behöver ju slappna av, få lite kuk."
Okej. Kan vi lösa detta en gång för alla? Det här med att feminister inte får tillräckligt med kuk. Eller att vi ens behöver kuk. Vill ha kuk. Har kuk?
Om vi börjar med den rent köttsliga kroppsavgreningen. Penis alltså. Menar ni, flashbacks-dudes och antifeminister, att vi, om vi skulle få mer av denna blodfyllda vara skulle botas från vår feminism? Är det något i själva ollonet, eller måhända förhuden, som liksom förenas med våra invärtes slemhinnor och sedan verkar internt? Färdas detta sedan med blodet och hamnar i vår hjärna, vårt hjärta och våra celler? Medicinerar oss från våra erfarenheter av orättvisa och vår politiska övertygningar? OMG. Detta låter otroligt farligt och jag vill uppmana ALLA att använda kondom. Könssjukdomar är en utopi jämfört med detta nya hot. Kom ihåg, var tionde huvud på utestället kan vara Sverigedemokrat.
Sedan tar vi det rent bokstavliga och grammatiska. Har det blivit ett missförstånd i denna sägning? Menar ni KUL? Med bokstaven L alltså? Att vi feminister borde ha mer roligt? (dåligt höhö)
Det tredje är det kroppsliga. Det njutningsfulla. Alltså själva känslan av att få något som fyller upp ens slidöppning. Om det nu kan vara det ni menar med att "vi behöver mer kuk". Ja, det är skönt. Ja, vi kvinnor har en massa känselspröt (förlåt, jag älskar det ordet) som får det att spritta ut i fingertopparna när ni tränger in i oss. MEN: Detta skulle ju även kunna vara något helt annat. Det skulle kunna vara ett finger, en gurka, en dildo, en tunga... ja ni fattar. Det är alltså inte er kuks själva igenproppning av vår kroppsöppning som är det enda önskvärda. Detta leder oss osökt in på nästa punkt.
Alltså den punkt att feminister har bättre sex. Och ni, kära antifeminister, rasister, rövhattar och fascister, har sämre. Vi feminister vet nämligen något som inte ni verkar veta. Att det inte är enbart KUKEN som tillfredställer en fitta. För att citera Tiffany Kronlöf: "Låt mig få presentera klittan, den sitter mitt i fittan." För att uppnå optimal njutning, om det nu är det ni tycker vi verkar behöva eftersom vi är så oerhört bittra och förstör stämningen, så ska nämligen även klittan, läs klitoris, stimuleras.
Och det, kära kränkta man, behövs ingen kuk för att göra.
För att lite snabbt utgå från mig själv (utan att bli för personlig) som både är feminist och är fittbärare. Som älskar att ha sex med män. Jag behöver inte mer kuk. Jag får tillräckligt med kuk. Lagom med kuk. Så mycket kuk jag vill ha. Jag säger nej till kuk. Jag säger ja till kuk. Att jag behöver MER kuk är inte svaret på ert problem med mig. Det är en låg, ointelligent respons på ett mycket större problem. Det är en härskarteknik som ni använder för att manifestera din redan överordnade position.
Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding.
