Jag vill bara skicka en massa kärlek till Gudrun. Dels för att jag idag lyssnade på Värvets intervju med henne och hon var helt amazing. Det visste jag att hon skulle vara. Men jag blir lika förförd och hänförd av hennes röst och personlighet varje gång. Hennes kunskap och människosyn. Dels för att det är Almedalsveckan och jag vill skicka pepp till alla antirasister och feminister som är där och tar fighten.
Illustrationen är gjord av Elin Sandström. Kika in på hennes hemsida här för att se mer av hennes ikoner!
Okej, detta har ju cirka ALDRIG hänt tidigare. Den galna feminism-maffian (som jag anser mig tillhöra muhaha) har börjat tränga in i de massmediala, patriarkala finrummen! Tidningen Femina gör en checklista över sommarens måsten där KROPPEN på sin 21:a plats år 2014 ska vara, wait for it, "vanlig, mager, mullig, otränad eller PRECIS HUR DU VILL!"
Flera år av ettrig inseminering börjar ge resultat, fölk. Kroppsideal är dessutom för att citera: "tråkiga". Vem fan vill vara tråkig? Feminister är roligare, det är ju det jag sagt.
Så, med Femina i ryggen: Lyd order! Ge er ut och flukta magveck, fettvalkar och låt havsbrisen svepa om i armhålehåret! Tjoho!
Det verkar äntligen som att American Apparels styrelse fattat att ärkesnuskhummern Dov Charney nog borde avgå som VD. Detta efter "misstankar" om tjänstefel. Ja, att bli anklagad för flera sexuella trakasserier och kalla sina anställda för "sluts" är ju inte direkt ethosbyggande.
Hej då Dov och förmodligen snart hej då American Apparel! (mohahaha)
Jag måste bara ventilera/skriva av mig/dela med mig något om hände på Nordiskt Forum i helgen. Som har hänt innan och som jag tänkt mycket på. Som hänger ihop med den övrig kritik gällande eventet.
Jag och min vän Stina ställer oss i baren inne på Moriskan där det är Feministisk festival. Vi har precis dansat och hoppat i eufori till Zhala och det är fantastisk stämning på hela stället. Alltså verkligen. Det kokar av kärlek, feminism och antirasism. Och det är SÅ mycket folk. I baren inne i stora salen tar de bara kontanter och jag och Stina ställer oss vid sidan av och räknar våra tjugolappar och skramlar med våra mynt. Inte tillräckligt. Jag börjar rota i min väska. Stina rotar i sin. Vi räknar och rotar. Räknar och rotar. Plötsligt tränger sig en annan tjej sig fram mellan oss och lägger armbågarna på disken. Hennes vän trycker sig in bredvid mig. De börjar att titta på oss och sedan på varandra. Över våra huvuden. De frågar om vi inte har tillräckligt med pengar. Om vi är fattiga. Om inte de kan få bjuda oss på en öl. Jag tackar nej. Stina tackar nej. Fortsätter räkna. Vi försöker kommunicera till varandra men den ena tjejen vägrar att backa. Hon flinar hånfullt till sin vän och fortsätter att bryta in i vårt samtal. Pratar över våra huvuden. Flinar. De råder allmän obehaglig stämning. De beter sig som två... ja, som två patriarkala jävla snubbar.
Jag har varit på feministiska fester tidigare där det hänt liknande saker. Där vissa, ofta äldre, utövar en makt som män brukar utöva på krogen i andra sammanhang. Det är som att vi unga feminister i motsats till dessa erfarna kulturella medelklassfeminister befinner oss längre ner i en makttrappa. Och de vill gärna låta oss veta det. Vad är grejen med det här och wtf?
För mig är feminism för alla. Utan exkludering och utan upprätthållandet av maktstrukturer. Jag är medveten om att detta är en utopi och att vissa hierarkier osv självklart letar sig in i politiska strömningar. Men jag vill kämpa för något annat och tro på något bättre. Jag blir så jävla ledsen och förbannad på sånt här.
Lika ledsen och förbannad som jag blir när jag får höra att Nordiskt Forum bjudit in en högerextrem minister från Fremskritspartiet att samtala på avslutningscermonin. Hur tänkte dem där? Efter att i tre hela dagar pratat om feminism och antirasism samt diskuterat problematiken kring normaliseringen av rasismen, så bjuder de in Solveig Horne att prata. Frågetecken? Liksom de också bjudit in Julie Bindel som sägs vara starkt transfobisk. Självkart bidrar detta till att forumet inte blir tryggt för alla. Bland annat transpersoner och rasifierade. Vita medelklassfeminister däremot. De behöver inte känna sig otrygga.
Jag reagerade redan när jag fick höra hur mycket det kostade att gå på Nordiskt Forum över hur detta exkluderar vissa. Därav var det VÄLDIGT BRA att en gratis feministiskt festival arrangerades i Folkets Park och på Moriskan under helgen. Men ändå. Jag blir så ledsen.
Jag citerar min vän Karin:
”Jag vill att feminismen ska vara bättre än så. Det finns ett stort behov av en stark, inkluderande, systemkritisk feminism just nu. Vad som minst av allt behövs är fler som normaliserar rasismen.”
Nu blev det eventuellt ett förvirrande babbel om olika saker. Men det som är gemensamt för händelsen i baren och övriga Nordiskt Forum är ju en sak: Makt. Väldigt svårt att komma ifrån. Jag vet. Men det är det jag vill kämpa för. Att krossa förtryckande maktstrukturer.
Imorgon åker jag till Malmö. Så jävla pepp och så himla kul! Det vankas Nordiskt Forum och jag ska bland annat stå på mässan med Kvinna till Kvinna. Kika väldigt gärna förbi och säg hej!
Det är så mycket jag vill se, göra och uppleva att jag varken vet ut eller in just nu. Jag tänker att jag ska ta en programtidning när jag är på plats och sedan bestämma. Förmodligen, då min stresshantering är en av mina största brister, kommer schemat resultera i att jag sitter sönderstressad och apatiskt i ett hörn och biter på naglarna. Eventuellt tuggar fradga. Om ni ser mig då, kan ni ta mig under armen och leda iväg mig till någon föreläsning, vad som helst? Tack på förhand.
Datorn kommer inte att få följa med. Men en del inlägg ligger och pyser i arkivet. Eventuellt kommer ett och annat postas LIVE (omg omg omg) från Malmö. Om ni vill får ni gärna följa mig på instagram där jag säkerligen kommer att spamma (emeliefridae heter jag där)
Detta blir en trevlig helg i feminismens tecken. Hoppas vi ses!
Jag fick en härlig kommentar häromdagen. En jag aldrig fått förut. Nämligen att jag är en könsrasist. KÖNSRASIST. Jag är inte riktigt säker på vad detta innebär. Antingen så får gärna skribenten Fredrik kommentera och förklara detta för mig eller så kanske någon annan har en aning? Ni får gärna spekulera om detta i kommentarsfältet.
När man är rasist så anser man att människor har olika värde på grund av sin etnicitet. Fredrik kanske menar att jag anser att vi har olika värde beoende på vad vi har mellan benen? Könet alltså. I sådanna fall har han verkligen missuppfattat mig. Jag anser att alla människor har lika värde oavsett om något dinglar mellan låren eller är byggt inåt. Men det skriver jag ju också. Hela tiden. (suck)
Jag tror att de flesta fördomar föds ur rädsla och osäkerhet. När något nytt tillkommer som inte människan är van vid blir hen (hehe) rädd och vet inte hur hen ska reagera eller bemöta det nya fenomenet/problemet (ord från en extraordinärt mästerlig människokännare hehe.) Språket är ju ständigt i förändring och nya ord tillkommer, andra försvinner. Ofta så möts de nya orden med ovilja, därför att de är just det: nya. Människan vill vänja sig vid saker successivt. Går det för snabbt blir det fruktansvärt jobbigt. SÄRSKILT om ordet ifråga ifrågasätter saker som kön, sexualitet och biologi. Detta är KÄNSLIGA GREJOR. Män är män och kvinnor är kvinnor, punkt. Allt annat är obehagligt abstrakt och abnormt. Jobbigt att ta i. Varför kan saker inte bara få vara som de alltid varit?
Jag anser att ordet hen är genialiskt. Jag anser att det har med politik och göra, samtidigt som det inte har det. Det beror på hur man väljer att se på det. För att börja på ett ytligt plan: bara i det språkliga bruket är det otroligt smidigt. Istället för att, när man förklarar något som utgår från att man inte vet könet på den person man nämner, linda in sig i han eller hon, honom eller henne (med slashtecken emellan osv) så säger man rätt och slätt: hen. Det blir även lättare när du skriver. Tänkt dig att du skriver en arg lapp till din korridorskamrat. I ditt vredesutbrott vill du skriva snabbt och istället för att krångla med han/hon så skriver du hen. Lättare. Snabbare. Bättre.
På ett mer politiskt/enligt vissa obekvämt pk-plan: Varje år föds ca 2,5 % intersexuella. Utan bestämt kön. Kanske lever de hela sitt liv med båda. Kanske opereras de tidigt till det kön som föräldrarna bestämmer. Alltså: alla föds inte med ett speciellt kön. Hen är inte han eller hon. Hen är hen. Samtidigt så är det många som föds till kvinna men som upplever sitt kön som man. Och tvärtom. Många vill inte hamna i ett visst könsfack. Därför att beroende på om du har en kuk eller en fitta mellan benen så behandlas du olika ute i samhället. Du förväntas ta mer plats, eller mindre plats. Se ut så eller så. Som barn lär du dig på dagis att leka på ett speciellt sätt om du är tjej, och på ett annat om du är kille. Du lär dig ta mer plats om du (läs föräldrar, samhället) definierar dig som det sistnämnda och mindre om du tillhör det förstnämnda. Allt du gör definieras och värderas utifrån ditt kön. Jag förstår om man vägrar gå med på det här. Jag vägrar att gå med på det här. Jag tror att samhället gör könet. Att könet till stor del är en konstruktion. Som Simone de Beavoir skriver i Det andra könet: "Man föds inte till kvinna, man blir det."
Jag anser att debatten kring hen inte behöver vara så komplicerad och orsaka ett sånt ramaski. Kom igen folks, varför hålla på och gräma er över ett nytt genialiskt ord? Det handlar inte om att barn ska tvingas leva könlösa! Det handlar om att ifrågasätta det faktum att människor begränsas på grund av vad som finns mellan benen. Det handlar om språkets utveckling och att alla inte passar in i kvinna/man-thats-it-modellen.
När jag har mens pratar jag bara om mens. Det är sant. Mens. Mens. Mens. Punkt. (Obs! Skämt. Jag har den senaste tiden märkt att jag tagit för givet att ni fattar min ironi men vissa mail och kommentarer har visat det motsatta. Så bara för att inte skrämma bort potentiella framtida livskamrater: jag pratar inte bara om mens sju dagar i månaden. Men ni kommer DEFINITIVT få reda på när jag har det.)
I alla fall. Jag vill bara dela med mig av kvällens mensfakta. Bilden ovan visar hur en livmoder kan se ut när den inte har mens (den vita) och när den har det (den röda). KOLLA SKILLNADEN I STORLEK?! Det är ju inte konstigt att man rullar fram, inte kan se sina tår, fiser, inte kan äta osv osv. Inte heller kostigt att man är sur som fan OCH att man har otroligt ont i magen. Efter att ha sett denna bild har jag mer respekt och förståelse för min egen livmoder. Jag tycker synd om den istället för att vara förbannad. Även ifall jag legat hela dagen med en gammal vinflaska fylld med varmt vatten i en handduk på magen. Det är jag och livmodern liksom. Vi kämpar på tillsammans.
Vill ni också köpa en? Läs mer här! Jag har fått in en hel drös med beställningar och ska försöka tillverka en massa fittor under veckan. Det råder viss tidsbrist... men jag ska försöka! Tack för intresset, ni är bäst.
Att ha IBS och mens betyder dubbel smärta. Dubbel uppsvälldhet. Dubbel irritabilitet. Dubbel valross-känsla. Dubbel jag-vill-bara-ligga-hemma-och-gråta-och-absolut-inte-gå-ut-mode. Dubbel dunka-pannan-i-väggen-och-skrika-varför-varför-varför-panik.
MEN om man väl tar sig ut. Fullproppad med alvedon, ipren och menskopp så kan det se ut lite såhär:
Idag har det varit Den Internationella Mensdagen! En hel dag dedikerad till det röda som varje månad sipprar ur våra saliga fittor. Jag har dagen till ära svept in mig i min röda morgonrock, hängt tampongöronhängen i öronen, färgat håret rött och lämnat spår i form av blodiga bindor efter mig i lägenheten...
...nej det har inte. Detta är en maskeradklädsel från ett tidigare tillfälle. MEN jag önskar. Jag har dock firat dagen med att få mens. (!)
Jag tänkte dela med mig av ett antal klipp som gör mig glad en dag som denna. Ett litet klippmaraton kan vi säga. Titta och njut.
Klipp nummer ett)
Fantastiska Marie Lalá har precis släppt en video till sin fantastiska låt "Det är nu det hender." HUR JÄVLA BRA OCH PEPP?
Klipp nummer två)
Avsnitt 5 av Full Patte. 5 av 8. Neje, försvinna aldrig från mig Bianca och Tiffa! Detta är ett mer allvarligt avsnitt. Men helt magnifikt. Sådär så att man sätter skrattet i halsen. Kolla genom att klicka på bilden ovan.
Igår satt jag på tåget från Göteborg till Stockholm och tittade på SVT:s valvaka på osäkert internet. Varje gång kameran lämnade valstudion och skärmen blev rosa (alltså direktsände från Fi:s valvaka) så började den lilla gröna ormen snurra runt. Buffrar... BUFFRAR! Inte nu. Buffra skiten ur Jimmies fula nuna men inte Gudruns. Och så när de första preliminära valsiffrorna skulle komma och jag ser hur den rosa pelaren är på 7,0 och den gula bredvid visar likadant så skriker jag rakt ut. Sedan gråter jag och försöker hitta någon sympatisör att dela känslan med men alla sover, eller läser, eller löser suduko, eller äter, surar, dreglar.
När sedan det riktiga resultatet kommer och den rosa pelaren minskat och den gula ökat så blir jag glad, för Fi är äntligen inne. Sedan blir jag ledsen för att så många människor anser att allas lika värde inte är viktigt och för att de hatar hatar hatar. Jag tittar mig runt i tåget och undrar vilka som röstat på SD. Var tionde person. Jag förstår inte det här. Jag gör verkligen inte det. Europeiska Unionen som bildades som en motkraft mot de strömningar som härjade ute i Europa under andra världskriget. För allas lika värde, jämlikhet och fred. Hur kan detta bara falla i glömska?
MEN. Jag tänker ändå vara glad idag. Tänk tänk tänk att Fi nu ställer upp med Soraya Post i Europaparlamentet! Hurra för det. Hurra för vänstervindar, miljövindar och feminismvindar.
I slutändan vinner ändå kärleken. KAMPEN FORTSÄTTER!
Imorgon anordnar Fi studenter Stockholm en Fi-dag på Stockholms universitet! Gudrun kommer att vara där, Victoria Kawesa, Mia Lodalen och Kvinna till Kvinna. Dagen avrundas med en fantastisk feministisk pub.
Detta får ni inte missa! Klicka på bilden eller här för att komma till eventet.
När kvinnor gör någonting blir det ofta nedvärderat och förminskat. Förlöjligat. När män sedan gör samma sak blir det helt fantastiskt och kutym. Accepterat. Kvinnliga egenskaper förknippas ofta med svaghet och känslor. Mindre viktigt. När sedan män tar sig an dessa egenskaper blir de plötsligt upphöjda. Normativa. Ta vänskap till exempel. Kvinnor har i alla tider visat kärlek till sina nära och vårdat sina relationer. Hon håller i hand med sin väninna. Kramas alltid. Gråter ihop. Går på toa i duo. Delar allt. Jävligt mesigt. Lite svagt sådär. Tills två män uttrycker sina känslor på samma sätt. Plötsligt är den manliga vänskapen HELT extraordinär och manliga duos gråter i podcasts, åker ut på resor och vältrar sig i manlig tvåsamhet. (Ser jag ett till program med två män som reser på en jävla resa kastar jag fan ut min teve genom fönstret) Lagar mat och gråter över hur gott det smakar. Älskar varandra. Och det är så fint.
Och så det här med bloggar. Bloggfenomenet startade som en kvinnlig företeelse. Unga kvinnor lade ut outfitbilder på sig själva, dokumenterade festnätter i Stockholms innestad och gjorde kollage över höstens hetaste trender. Fan, vad löjligt va. Vem vill läsa? Så jävla självupptaget. Dessa kvinnor har nu skapat en karriär på sitt "löjliga" bloggande och jobbar som designers, entrepenörer och utgör några av Sveriges mest inflytande personligheter. Syns överallt. Tjänar pengar. De är mäktiga. De har makt.
Samhället har insett att bloggare utgör en maktfaktor. Det handlar om politik och samhällsfrågor. Feminism och antirasism. Och det är kvinns som dominerar.
Vad händer när kvinnor dominerar ett fält? Hatet spirar. Måste ut. De där kvinnorna bakom de där bloggarna, de bara måste sättas på plats. De kan ju inte vara sådär perfekta. Och det där perfekt bakade muffinsen i de mintgröna formarna är jävligt löjliga. De lagda håret. Hon är säkert en jävla bitch privat. Hår under armarna har hon också. Så jävla ofräscht. Men varför har hon inte hår på benen om hon har det under armarna? Så jävla dubbelmoral. Och så allt det där sminket. Offer för skönhetsidealen. Så jävla plast. Så jävla fejk. Ful också. Så ful att hon är tvungen att skriva ett inlägg om American Apparels sexistiska reklam. Bara för att hon inte själv får vara modell. Varför måste hon lägga ut bilder på sig själv när hon står på tå? Varför står hon på tå? Sprider inte hennes bilder sjuka kvinnoideal. Varför skriver hon om att vara kurvig och älska sig själv. Lätt för henne när hon är så smal. Hon fat-shamar. Hon saknar klassperspektiv. Intersektionellt perspektiv. Raka dig kvinna!
Jag får svettningar varje gång jag ser att jag fått en ny kommentar. När den där gula lilla rutan lyser på skärmen. Och så ska det ju inte behöva vara! Jag är rädd att någon ska bli stött av något jag skriver. Att någon tagit illa upp. Att jag fat-shamar, smal-shamar, slut-shamar. Inte uppfyller allas behov. Ibland är jag för radikal. Ibland för liberal. Är jag en bra feminist utan att diskriminera någon? Samtidigt ska jag vara jävligt skön. Gärna snygg. Fin. Kul. PK. Lagom. Skrikig. Men inte för skrikig. Glad. Men inte för glad. Ni fattar. Jag vet att jag inte kan sätta mig in i allt och jag tycker att det är viktigt att vara ödmjuk inför andras erfarenheter och tankar. MEN, jag är bara jag. Jag är Emelie och jag utgår från mig själv när jag skriver. Jag kan inte uppfylla allas krav. Allas önskningar. Skriva ur alla perspektiv. (Oftast uppskattar jag mina kommentarer. Det vill jag verkligen påpeka. Jag älskar att lära mig av er och jag tar till mig alla era perspektiv och berättelser. Ni är fantastiska läsare!)
Alla kan inte gilla det jag skriver. Men jag är jag i min blogg. Och det är det enda jag kan vara. Gillar ni ej. Läs en annan.
Här är några andra texter från bloggerskor som säger ifrån:
Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding.
