Vilken jäkla dag. Hela jäkla lägenheten får TYDLIGEN plats i ett dussin blå IKEA-kassar. Krukväxter, basketboll, kockumsbalja och hela tjofridderajtanta. Olles röda lilla mazda höll på att explodera då vi körde ut från Salagatan. Och som om inte det var nog så handlade vi upp HELA ICA Väst och stuvade in på det lilla utrymmet som var kvar.

 

Sedan körde vi, gnolandes och glada i hågen, fel i filhelvetet utanför Boländerna och fick köra E4:an enda till Knivsta innan vändingsmöjlighet gavs. 1,7 mil. 

 

 

 

 

 

 

MEN. Sånt här händer ju alltid. Livet är inte en dans på rosor och man svävar inte i en purpurfärgad kärra av klätterrosor till sitt sommartorp. Så äre. Nu sitter i alla fall jag och Mårten ute på glasverandan, dricker en köppa kaffe och lyssnar på Liv Strömqvist sommarprat. Om mens. SÅ JÄVLA VIKTIGT OCH BRA.

 

"Jag hoppas att ni fattar, att om vi levt i ett matriarkat, så hade det självklart varit så att PMS hade haft oerhört hög status. Så som den manliga melankolin hade på 1800-talet eller som olika podcastande mäns bekräftelseångest har idag. Då hade PMS varit ett tecken på ens högutvecklade konstnärliga känslighet och den där statyn tänkaren ni vet, av Rodin, där en man sitter djupt försjunken i tankar med ena handen på pannan. Den skulle förstås istället föreställa en kvinna som höll händerna för magen, lite sådär ni vet snyggt tyngd av menskvärk, och statyn skulle förmedla detta högkänsligt intelligenta förfinade tillstånd. Det fattar ni, eller hur?" 

 

 

Liv, jag älskar dig. 

 

 

 

 

 

Idag bär det ut till törpet. Hurra! Vi packar och fejjar. Gnolar och stuvar. Pillar och tänker. Pressar och stånkar. Bär och svettas. 

 

 

 

 

 

 

Men mest av allt är vi glada som små krusbär. Och förväntansfulla. Och så jäkla harmoniska. Från och med idag kommer det alltså blir mestadels törpaliv här en månad framåt. Men såklart också en massa annat. Kategorin Jävligt viktiga saker kan man bara inte låta stå tom. Det finns för mycket att pk:a sig över. 

 

 

 

Har ni några frågor om törpalivet får ni gärna maila eller skriva här. Så svarar jag. Hoppas ni alla har en väldigt fin måndag! 

 

 

Jag ska erkänna. Ja, jag ska medge. Att det finns en liten liten oro som skaver i mitt bröst. En liten liten rädsla. Som biter små musbett på mitt luftstrups-membran. Gnager sig små hål på lungloberna så det svishar och far. Letar sig in genom övre hålvenen och åker kana ned i högre förmak. Susar vidare ned i den högra kammaren och hoppar hoppborg mot muskelväggen. 

 

 

 

 

Jag är rädd för det här:

 

 

 

 

 

1,5 mil till törpet. Utåt Knutby. Förbi IKEA och Boländerna och ut, uuuut på åkrarna. Jag och Mårten bestämde oss för att cykla till torpet för någon vecka sedan. Detta med hurtfriska ben och målarsugna fingrar. Och vi visste att det kunde bli blåsigt. Men inte så här:

 

 

 

 

 

Som sagt. Jag höll mig på marknivå. Vickandes på tårna. 

 

 

 

 

 

Ni var ju en del som erbjöd er hjälp med att identifiera den könstiga blomma som jag inte hittade namnet på. Och visst, jag är övertygad om att det är asenkelt och bla bla bla. MEN DEN FANNS INTE I BLOMBOKEN JAG LOOOOOVAR! 

 

 

Med risk för aha:ande och juuuust det-känslor när ni hjälper mig, här är fanskapet: 

 

 

 

 

 

 

 

Vet ni vad? Snart är torpet färdigmålat! Några penseldrag med det vita så är sydsidan och framsidan prima ballerina och ready för sommarmys. 

 

 

 

 

Ett inlägg om det näst sista målnings-sessionen kommer imorgon. För nu ska det törpainläggas som bara den inför måndagens flytt. Jag och Mårre testade även att cykla ut från Uppsala vilket blev en historia i sig. Med vinden i ansiktet så stod vi nästan stilla med våra cyklar på Uppsalas slätter. Kinderna formades efter vinden och händerna grep krampaktigt tag om styret. Spännande! 

 

 

 

 

Hoppas ni har en fin sommardag! (Fy vad jag gillar er.)

 

Det är faktiskt dags för ett törpainlägg. Det har varit alldeles för torftigt på den fronten den senaste tin. Och idag kommer jag att skriva om något jag hittade i torpets gröna bokhylla. (Och vad denna lilla upptäckt mynnade ut i.)

 

 

Nämligen denna fina bok: 

 

 

 

 

 

Hej och hå! Jag tänkte visa er en ännu icke åskådliggjord del av törpet. Nämligen övervåningen! Den lär placerad så att det är fysiskt omöjligt att komma dit innifrån själva stugan där köket och vardagsrummet ligger. Trappan upp dit är nämligen på utsidan. Detta var för mig tidigare en oupptäckt fenomen. Men jag har sedan sett att flera äldre stugor har det på det viset. Och ja, jag finner mig i det mesta. Det fungerar! Dock så är det lite störande om man upptäcker att man behöver något som ligger i sovrummet när man befinner sig i köket. Och extra jobbigt blir det såklart om regnet vräker ner. Fast nej, jag ÄNDRAR mig. Det är ju ett i-landsproblem. Vafasen. Man har det så komfortabelt hela tin med sitt tekniska grejs. Då kan man väl ha det lite ofunktionellt några veckor om året i sitt torp. 

 

I alla fall. Nu ska vi gå upp. Mårten, flötta på dig så vi kommer förbi! 

 

 

 

 

 

 

Det passar ju apabra med ett törpainlägg just nu. 1) för att det är helt underbart sommarväder, 2) för att jag och Mårre åker till törpet ikväll och ska måla det sista vita på framsidan, 3) för att alla dagar och alla veckor ÄR perfekta för törpatjat. 

 

I alla fall, för någon vecka sedan påbörjade jag och Mårten operation måla törpet rött. Ni ser resultatet på bilden ovan. Hur fint? Ont-i-hjärtat-fint skulle jag sä. 

 

 

 

 

 

 

Sedan vart det klart och jag kände mig starkare och mer vital än någonsin. 

 

 

 

 

 

 

Läs ALLT om törpalivet i kategorin med samma namn och ha världens finaste fredagskväll! Jag lovar dessutom ännu ett torpinlägg imorgon. Pöss!

 

I helgen var det dags att börja måla torpet! Det vita skulle penslas dit och på så sätt bidra till en ökad torpakänsla. Rött mot vitt. En röd stuga med vita knutar. Klassiskt stereotypt torpigt. Vi började med att borsta bort alla träflisor och färgflagor från skrapningen. En och annan spindel åkte med å. 

 

 

 

 

Ärade läsare. Först: Fan vad jag älskar er och era kommentarer. Varje kommentar är som en Amors pil som susar genom luften och träffar mig i bröstet. All min kärlek till er. NU ska ni få följa med på en skattjakt i törpet. I söndags hittade jag nämligen en massa vrår att utforska och för att göra detta åkte såklart torpatöfflorna på. 

 

 

 

 

Alltså. När jag och Mårre kom ut till Funbo, där vi har VÅRT törp, så tappade vi hakan av finhet. Det var SÅ jävla vackert. Och allt var så grönt. Det stack till av klorofyllöverdos under ögonlocken. När vi var där senast, bara för en dryg månad sedan, var det ju snö på marken. Jag tänkte att ni skulle få en liten view över hur det ser ut när vi går från bussen till törpet. Kulio! 

 

Hej alla nya läslusar! Ni missar väl inte min kategori Törpalivet?! Här kommer jag nämligen gå bananas i sommar och skildra mitt och Mårtens liv i en liden liden stuga utanför Uppsala. Vi har inget rinnande vatten och ingen toalett. Duscha ska vi göra i en liten egenpysslad box i trä på tomten. Visst låter det underbart? Ja, i mina drömmar skuttar vi hand i hand fram över dimhöjda ängar vareviga kväll. Mårten med ett gäng braxar i en fiskehåv som han slängt över ena axeln och jag med blomster i håret och myggbett på varenda lediga millimeter av min kropp. 

 

Det kommer inte regna en enda gång. Jag kommer aldrig tröttna på flugsurr. Mårten kommer bajsa blommor på dasset. Fågelbajset som dimper ner i min skalle när jag ligger i solstolen kommer jag bara skrattande tvätta bort i det iskalla källvattnet och le mot Mårten med mina vita tandrader. 

 

Ja, ni fattar. Sagolikt alltså. 

 

 

 

Förresten, törpalivet fortsätter redan i helgen då det blir dags att måla den inglasade verandan. Detta kommer att dokumenteras. For sure.