Fredrik Petterson har skrivit en SÅ OTROLIGT BRA och OMSKANDE ledare i tidningen Folket om hur sexistisk reklam påverkar oss. Han skriver att kapitalismen och patriarkatet älskar varandra och hur otroligt djupt rotat den nedvärderande synen på kvinnan är i vårt samhälle. Hur vi accepterar det och hur reproducerar det. Hur vi lever med det varje dag och hur avtrubbade vi blir inför det.

 

 

Fredrik visar detta genom att sätta det i jämförelse med en annan stor nyhet denna vecka. Nämligen det uppmärksammade våldtäktsfallet i Umeå där tre killar friades efter att de kört upp en vinflaska in en ung kvinnas underliv. Varför? För att man inte kan bevisa huruvida kvinnan samtyckt till detta eller inte. När han gör det och när han visar på hur den vardagliga sexismen ute i samhället går hand i hand med sexistiska våldsbrott. Ja, då ryser jag enda ned i tåspetsarna. 

 

Fredrik sätter ord på alla mina känslor och på mina åsikter. Jag ryser tamejsjutton inte bara ända ned i tåspetsarna. Jag känner ilningar i skinkorna också. Det brusar till i huvudet. Tänderna gnisslar till. Det känns som om mitt hjärta ska hoppa ur bröstkorgen och smetas ut över mina vitmålade väggar. 

 

 

När man sedan blir en gammal skraltig tantaluring. Ja, då finns det ju en risk att man blir senil. Då kommer jag kanske inte att komma ihåg mina gå glansdagar då jag lade näsan i blöt och mitt nylle hamnade i Aftonbladet. Hua! 

 

Här kommer alltså en liten resumé, sammanfattning, ja exposé om ni så vill, om hur jäkla uppblåst och stormande det blev om mitt inlägg om en rutig flanellskjorta. 

 

 

 

 

Jag fick en så härlig kommentar från en dam där hon skrev att hon var stolt över oss unga människor, kvinnor och män, som fortsätter kampen för en mer jämlikt samhälle. Tyvärr så hittar jag inte den kommentaren i flödet men jag vill i alla fall lyfta fram den. Hon skrev att hon i sin ungdom varit rödstrumpa och kämpat för kvinnors lika rättigheter och ett bättre samhälle. 

 

Vad visar det här? Jo, att SÅ mycket blivit bättre men att det fortfarande finns SÅ mycket mer att kämpa för. På slutet av 60- början av 70-talet så handlade det kanske mer om att faktiskt uppmärksamma att hälften av alla som finns är kvinns. Nu handlar det om att skapa ett jämställt samhälle där kön inte ska spela någon roll.

 

Lyssna på låttexten också. Otroligt peppande.

 

 

 

 

 

 

Jag skulle verkligen vilja svara på EN MASSA av era frågor och kommentarer. Om jag varit någon slags superhjälte med en otrolig fingerfärdighet och lasersyn så hade jag läst igenom alla kommentarerna nu i ett nafs och med snabbsspolningseffekt skrivit ned en massa smarta saker som svar på allt. (hehe) Men jag har helt tappat bort mig i kommentarstråden och mina fingrar känns så konstigt jävla stela när jag ska skriva på tangenterna. Hjärnan känns seg också. Jag tänkte i alla fall svara på ovanstående kommentar och om ni har några frågor som ni väldigt gärna skulle vilja ställa, ställa alltså, det är inte säkert jag kan svara, så får ni gärna skriva dem som kommentar i det här inlägget. Sedan behöver ju inte jag svara, det kanske kommer någon och kommenterar med en härlig input. Detta välkomnas! 

 

I alla fall. Fick en väldigt bra frågeformulering av Alice till mitt inlägg om American Apparels Unisexskjorta. Och då hajade jag främst till på frågan hur jag ser på ordet feminism och om jag själv kallar mig feminist. Detta är en fråga som kommit upp i kommentarsflödet också. "Är du feminist?" Många har också skrivit saker som till exempel "jag kallar mig inte själv feminist men..." eller "jag håller med om och upprörs över det här men..." och också "jag håller med om allt som nämns i 33 anledningar men...". 

 

Frågan jag ställer mig är, vart kommer detta "men" ifrån? Vad har vi för syn på feminism egentligen? Jag tycker  att det finns en så OTROLIGT negativ bild av vad en feminist är i vårt samhälle. Bara någon nämner ordet så dyker ett monster upp på mångas näthinnor. En arg, hårig, skrikande och manshatande zombie. På något sätt så har samhället LYCKATS att få oss att se en feminist på det här sättet. Ett monster som brölar fram saker som att vi ska utplåna alla män och som SKRÄMMER så oerhört många. "Åh nej, nu hotas vår lugna tillvaro av detta brölande monster, ta motposition!" Men vad är vi rädda för? 

 

Om vi försöker börja att ommformulera synen på vad en feminst är. Tror ni inte då att fler skulle kunna identifiera sig med ordet? Det tror faktiskt jag. Denna snedvridna syn är alltså SÅ JÄVLA förödande. Visst, jag säger inte att vi inte har rätt att vara arga. Det har vi. Jävligt förbannade. Men vem är inte förbannad? De arbetslösa är förbannade på hopplösheten på arbetsmarknaden. De röda är förbannade på de blå. Djurrättsaktivister är förbannade på pälsjacks-bärare och alla är förbannade på Jimmie Åkesson. (Skämt och sido, förlåt.) 

 

Jag får ofta höra påståenden som följande: 

"Meh, du som alltid har rött läppstift, ofta du kan vara feminist?"

"Meh, du är ju väldigt kvinnlig, Emelie, kan du tycka så här då?" 

 

Ja, jag kan vara feminist ändå. Jag anser att en feminist ser så OLTROLIGT OLIKA ut. Det går inte att se vem som är feminist. Vad är det för sjuk grej? Sedan finns det såklart alltid en inbillad stereotyp. Det gör det med alla olika inriktiningar på alla olika sorters saker. Och trots att jag uttrycker mig väldigt kvinnligt i klädsel och så vidare så har jag själv tankar om att jag inte tycker att kön ska spela speciellt stor roll, det finns faktiskt folk som inte identifierar sig med något kön. Jag tycker hen är världens smartaste och bästa ord. Jag tycker kärlek finns i alla former och att hår får växa precis där man vill. Sedan får vi inte glömma att det såklart finns olika inriktningar inom feminism. Och att feminister inte bara är kvinnor. Män kan också vara feminister. Och jag tror det är oerhört problematiskt att haka upp sig över att ordet är skrivet i femininum.

 

För att komma till en slutkläm. Det finns ingen mall över hur en feminist ska se ut. Vill jag raka mig under armarna, då gör jag det. Jag kan fortfarande vara feminist. Vill jag vara arg som fan, då är jag det. Vill jag ta avstånd från ett kön och inte kalla mig han eller hon. Då gör jag det. Sitter jag och läser 33 anledningar och blir ledsen och upprörd och känner att ja, ja, ja, ja, detta är ju SJÄLVKLARA saker, varför ska man då vara rädd att kalla sig feminist? 

 

Kan vi inte tillsammans försöka få tillbaka feminismens positiva klang och sluta vara rädda för känna att jag-aldrig-mer-kommer-att-få-ligga-gaaaah om jag tar ordet i min mun? BARA FÖR ATT MAN ÄR FEMINIST BEHÖVER MAN INTE HATA MÄN!!! Är ni med? 

 

 

 

 

Ps. Nej, jag kommer ALDRIG mer att handla på American Apparel. Herregud, hur skulle det se ut? Även ifall jag hade velat hade det ju varit en otroligt skämmigt och efter mitt inlägg en OMÖJLIG sak att göra. Haha. Men som tur är så VILL JAG INTE det. Men, ja. De har väldigt snygga kläder. Grrrr. (Det går att hitta lika mycket second hand! Lovar!)

 

 

Ännu en dag gryr vid min bleka skuldra. Och i denna arla morgonstund, ja då ska vi börja med pepp och skratt. 

 

Jag känner en ilning av välbehag blandat med en nu-kissar-jag-på-mig-av-skratt-känsla strömma till i nederdelen av min torso när jag läser Nanna Johanssons FABULÖST FANTASTISKA input i AA-svängen. GENIALISKT är en annan synonym att använda. Och tillsammans med IRONISKT, ja ni fattar. 

 

 

 

Klicka på bilden för att komma till inlägget. 

Om ni vill se mitt nylle och höra min småländska dialekt så kan ni kolla när jag babblar i Uppsala Nya Tidnings Webbteve. Det var en superbt trevlig tjej hemma hos mig imorse och filmade kalaset. Jag sammanfattar med orden: NERVIGT, BABBLIGT, KULIGT och TREVLIGT. Älskar att min sjuttio/sextiotalsklänning från 70-talsgubben på Vaksala Torg fick några sekunder i rampljuset.

 

Och så jäkla kul att min gamla genuslärare Anneli Häyrén Weinestål är med! 

 

 

 

Klicke på bilden för att kölla! 

 

(Eftersom jag har fått höra att jag ser ut som en tant så var det ju ingen konst att fixa till en tantabild. Easy-peasy!)

 

 

 

Vi befinner oss nu i framtiden. Kanske i Uppsala, kanske i Stockholm eller så har jag hamnat i det där lilla huset på landet som figurerar i ett drömskt ljus i mina tankar. Jag sitter i en sliten fotölj med mitt grå hår i en fläta och i mungipan hänger en pipa. Nej förresten. Jag sitter i en gungstol! Vi tar om det. 

 

Vi befinner oss nu i framtiden. Kanske i Uppsala, kanske i Stockholm eller så har jag hamnat i det där lilla huset på landet som figurerar i ett drömskt ljus i mina tankar. Jag sitter i en gisten gungstol som knarrar behagligt när jag sparkar ifrån med benen. Mitt grå hår är i en fläta och i mungipan hänger en pipa. På en pläd på golvet sitter mina tre barnbarn med stora tindrande ögon och på den infisna soffan i hörnet sitter min äkta make Mårten och läser en bok med glasögonen på näsan. Han vilar den på sin böljande ölmage och från vinylspelaren, som vi inhandlade på ungdomens höst då det blev trendigt med analogt, snurrar "Sånger om kvinnor" på lagom volym. Ibland kan man genom musiken höra Mårtens hörapparat gnissla till. Detta i takt med den sprakande brasan i spisen. 

 

Har ni bilden framför er? Bra. 

 

"Ja, mina kära små barnbarn." Börjar jag och klappar mig nöjt på magen. "Det fanns en tid då den värld vi lever i, inte såg ut som den som finns idag." Barnens munnar öppnas nyfiket och lilla Mårten junior utrbister: "Berätta mormor, berätta!" Jag gungar lite och gör en konstpaus. Tystnad. Ljudet av hörsnäckan viner till. Men mina små rosa-kindade barnbarn rör inte en min. "Jo, mina barn. Det var så här att en gång i tin, när jag och er morfar var unga. Då var det nämligen så, att man värderades olika utifrån sitt kön. Om man var kvinna så tjänade man tex mindre på sina arbeten. Även ifall man utförde samma jobb som männen." Mina små ögonstenar ser helt förbluffade ut. "Berätta mer!" utbrister Märta. "Ja, och så använde sig företag av sexistisk reklam där kvinnor visades upp nakna för att sölja produkter." "Nähä!" utbrister Sven. "Jo, så var det." konstaterar jag. "Och kvinnor blev våldtagna och misshandlade men när de väl gick till polisen och anmälde så var de dem själva som blev anklagade för att de kanske haft för kort kjol på sig eller varit berusade." Sven, Mårten junior och Märta sitter helt stilla och gapar. "Är det sant, mormor!" "Ja, det är sant. "Och i vissa länder hamnar kvinnor i fängelse för att de flytt från sina män som misshandlar dem." De nickar förnumstigt. "De kanske också mördades för att de ansett ha vanhedrat sina familjer." Och mina barnbarn skulle vara så belästa och smarta att det fattade vad vanhedrat betydde. "Och man fick inte välja om man ville göra abort. De fick inte bestämma över sina egna kroppar. Och det som ansågs fint det var att vara smal som ett benrangel. Att svälta sig själv. Så kvinnor fick anorexia och när de var så nära att dö att de lades in på sjukhuset. Vet ni vad som hände då?" "Nääää!" i en rungande kör. "Då stod modellagenturer utanför sjukhuset och sade till flickorna att de var vackra och fina när de var så smala att de nästan dog och så ville de att de skulle skriva på modellkontrakt." Ja, och så babblade jag på om allt det här samtidigt som en oroande tanke skavde bakom öronen om att mina små ögonstenar skulle drömma mardrömmar i natt. 

 

När min tandalösa mun till slut kom in på Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna, nej, då kände jag sannerligen att det var dags att sluta. Herregud, och Mårten Junior som så lätt kissar i sängen. "Nej, nu pratar vi om något annat tycker jag." Något roligare. De nickar och mmm:ar i kör. Mårten travar fram med sin käpp och Sven, Mårten Junior och Märta reser sig och kastar sig runt hans ben. "Morfar, morfar, vet du vad!?" Ett intresserat "nej?" kommer från den bastanta skäggväxten. "Mormor har berättat hur det var när ni var unga. Det lät läskigt. Jag är så glad att det har blivit bättre nu. Att allt blev bra." Mårten junior kramar hans ben hårdare. "Hohoho, ja sannerligen!" myser min fina man och sedan dricker vi varm choklad och spelar sällskapsspel. 

Jo, jag tänkte så här. Alla som nu sitter och är så jäkla taggade och förbannade på all skit som just nu florerar i vår arma värld. Det är inte bra att sådant stängs inne i kroppen! Nej, jag skulle säga att det är direkt ohälsosamt! Sätt på nedanstående låt och dansa tills era ben värker. Gör det. Jag lovar att det hjälper! 

 

 

 

 

 

 

Jag dansar såhär:

 

 

 

Hur dansar du? 

 

 

 

 

Och för att gardera mig mot eventuella kommentarer. Nej, jag uppmanar inte alla att bränna sina behåar. Jag har själv behå. Och det är faktiskt upp till var och en om man vill ha en. Det kan underlätta ryggproblem och det kan vara bekvämare än utan. Man bestämmer själv. Och sedan måste vi komma ihåg brandrisken. Om ni nu vill bränna era behåar samtidigt som ni lyssnar på ovanstående låt, gör detta utomhus på tex en grusplan för att minska eventuell brandfara. Har ni en brandssläckare, ta med den! Ska flera behåar brännas samtidigt så kan det kanske vara bra att använda en grill eller eldstad. Kanske passa på att grilla en nattakorv samtidigt?

 

Godnatt!

 

 

Innan vi lämnar det här med American Apparel och låter det puttra och sjuda i en gryta full med ilska, åsikter och frågetecken tänkte jag ge dem lite positiv feedback. Ja, en liten tanke om vad det kan göra istället för att posta bilder på undergivna, nakna kvinnor. Visa lite hur en kvinna kan bära deras kläder i det verkliga livet. I vardagen. Inte i en porrfilm, under en sexakt eller, för att kommentera en läsare, i position av en frusen kattunge. För det tro fan att vi fryser om vi ständigt ska gå med rumpan bar.

 

 

För att göra detta så tydligt som möjligt vill jag att ni har den här och den här bilden i åtanke. (Vill vara tydligen med att jag alltså lånat dem från aa:s hemsida) 

 

 

 

106 736 besökare på blogga. Och 166 kommentarer. Nej, det är inte varje dag. Jävlar i havet. 

 

Jag vill bara säga tack tack och en jävlans massa tack för alla fina ord, kommentarer och peppriga tankar som strömmade fram ur era fingrar, blev ord på tangenterna och nådde mig i denna dags konstiga dimma. Jag vill låta meddela att jag fått mail från Metro och de menar att tack vare oss så har flera anmälningar angående American Apparels reklam kommit in till Reklamombudsmannen och ja, vad som händer sedan får vi se. Jag vill i alla fall bara säga JÄVLAR I HELVETES SKIT VAD BRA! (var tvungen att få ut några svordommar ur min mun.) Och som Hanapee så klokt yttrade: *Tillsammans är vi starka!* 

 

Tack för de fula orden också. Då påminns man om att världen inte är idealisk och det är ju ganska bra. Så man inte glömmer alla skitstövlar och allt som går att förbättra. Annars finns det ju risk att man ser allt i rosaluddigt skimmer och sätter sig ner i en soffa med ett nöjt leende och pillar naveln. ICKE! Ve och fasa, hemska tanke! Så tack tack. 

 

 

 

 

Thank you so much! 

 

 

 

 

 

 

Hanapee skriver också om sin inställning till American Apparel och dessutom uppmanar hon alla som vill att fylla i ett kontaktformulär till dem för att uttrycka sina åsikter. Detta var ju en fantastisk idé. Fyll i det formuläret här. Det kan verka som en liten grej men om många tar sig tiden att skriva så tror jag att de ska förstå budskapet. Och så säger jag som Hanna, *tillsammas är vi starka".

Unisex. UNI och SEX. Vad är det egentligen? Wikipedias definition säger att det är något "som båda könen kan använda eller göra." Fan, vad najs! Något som BÅDE kvinnan och mannen kan göra. Något som är gemensamt för båda könen. Som att handla en skjorta alltså. Kanske i flanell eller jeans. Det är något som både en kvinna och en man kan göra. Köpa en skjorta alltså. Och ha den på sig. Och vart ska man köpa en skjorta om inte på American Apparel. Härliga, mysiga och framförallt trendigt hipstriga American Apparel. Vid lite närmre efterfoskning kan jag se att de även säljer just "unisexkläder". Nämen, perfekt! Jag klickar mig in på hemsidan med ordet UNISEX flimrande på min näthinna. Det ekar i öronen. Unisex, unisex, unisex. 

 

 

Serie av Sara Hansson. 

 

 

 

Jo, på tal om 50-talets omänskliga midjor, begrunda bilden ovan. Den är från 1952 och ja, hennes inre organ kan ju inte må bra. Om de ens existerar?! 

 

Jag hittade denna bild på Lady Dahmers instagram tidigare under dagen och mitt eget hår under armarna darrade till av välbehag och lycka! En energidrickande tjej med, wait for it, wait for it, hårväxt i armhålorna!? Detta har man då aldrig sett på en reklamplansch tidigare. Shit alabama. Cyklister och gubbstruttande bilister kommer väl köra i diket av förvåning. VA, VA, VA, VA HAR KVINNFOLK OCKSÅ HÅR UNDER ARMARNA?! 

Jag tycker dock att själva Femme Natural är ett ganska löjligt påhitt. Jag menar. En rosa energidryck som riktar sig bara till kvinns. Kom igen. Vi kan dricka Redbull också, trots att den är blå, om vi vill springa runt som duracellkaniner och skriva en hemtenta av bara farten. Sedan kan man ju genomskåda Femme Naturals tanke med reklamen, att skapa uppståndelse. Men ändå. Nu ska jag fan slänga på mig min sportabehå och kuta ner till ICA och köpa Femme Natural och dricka mig galen. Puss!